"Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt.."

Första gången jag flyttade till Stockholm var i början på 70-talet. Jag bodde själv för första gången. Det blev en hisnande upplevelse av många orsaker. En tid jag aldrig kommer att glömma.

Det blir lätt så att man går väldigt mycket i Stockholm. Åker T-bana och går. Promenerar. Och jag upplevde sköna, vardagliga händelser när jag promenerade till T-banan och bussen på morgonen, på väg till jobbet. Ögonblick som etsat sig fast i min hjärna. Och i mitt sinne. Den tid på dygnet när allt vaknar. Människor, katter, grönsaksstånd på torget, bilarna ur garagen, dimmorna från vattenytan och solen
från horisonten. Till och med jag var vaken. Gummor, eller kvinnor, som lyfte upp sina lådor fulla av rosor och astrar, mammor som stretade med sina små barn till dagis. Doften från...ja, jag vet inte riktigt från vad. Men det doftade underbart. Den småkalla, begynnande höstluften och.. när man nalkades hamnen; ljuden från båtarna och lyftkranarna. Det skrällde och smällde. I plåt. Och det liksom spratt till av liv i hela mig. Jag insöp alla dessa intryck på en och samma gång och kände att jag levde. Jag fick vara en del av det stora livet.

Det kan ha varit associationer till Per-Anders Fogelströms "Mina drömmars stad" och hela den serien, som jag läst tidigare, som gjorde att det blev så starkt. Alla dessa intryck. Och att det var just Stockholm. Den stora huvudstaden. Det kändes nästan som jag var med i den boken. Fast flera decennier senare. En fortsättning. Som den romantiker och dagdrömmare jag alltid varit. Och egentligen är vi ju med där allihop, vi är ju en fortsättning på historien.

Kanske är det därför som jag har så lätt att tycka om hamnen nere vid Sundsvalls-fjärden också. Speciellt tidigt på morgonen. Det är tyvärr så sällan som jag rör mig så tidigt numera. Men när jag gör det, får jag samma känsla. Och några hundra meter därifrån möter jag nyvakna lapplisor, tågkonduktörer vid järnvägen, arbetare och tjänstemän på väg till sina arbetsplatser. Det är något som representerar liv. Liv och rörelse. Arbete, verksamhet av olika slag. Människor som förtjänar till sitt uppehälle. Det är något vackert med det. Vackert och starkt och beständigt.

Och det kan också vara orsaken till att de gula lyftkranarna nere vid hamnen så ofta har fått vara med som huvudfigurer i mina krönikor. De är symboler för arbete. Så vackra. Stora, stolta, kraftiga, arbetsdugliga. Och på natten är dom till och med upplysta av gula lampor. Mot den mörka natthimlen. Titta själva så får ni se..