Kalla händer! (Varmt hjärta?)

"Jag undrar hur det kan komma sig att jag inte har blivit bättre på att hålla reda på mina vantar med åren. Nu måste jag ju ändå klara av att ha kvar dessa"...tänkte jag för en månad sedan när jag gick ut från "Väskan" med nyinköpta fingervantar. Tjocka, sköna, flanell-fodrade fingervantar. 69 kronor. Törs aldrig köpa dyrare, eftersom jag ALLTID lagt bort vantar sedan jag var ca 9 år gammal. Jag behöll dem i en vecka, sedan dess är de försvunna. I oktober, när jag var nere i Ängelholm, köpte jag ett par vinröda, snygga fingervantar. Borta!

Jag skulle kunna räkna upp hundratals vantar, handskar, väskor som lämnat mig, eller som jag lämnat. Min totala brist på omhändertagande och omsorg om dylika föremål är ett stående föremål för förundran. Min egen förundran över fenomenet. Vad är det som är fel? Uppskattar jag inte de här sakerna? Jo, jag gör ju det. Väldigt mycket. Jag har alltid liksom bara köpt väskor som jag verkligen blivit...kär i. Men jag har lagt bort dom. Glömt dom.

En väska, den som jag var mest betuttad i av alla, glömde jag på en restaurang i Rumänien 1982. Den var av ljust läder och mycket snygg. En annan omtyckt var i mörkbrunt läder med mocka-applikationer! Urläcker! Den blev kvar på en restaurang någonstans i Sverige. Södra Sverige. Kvarglömd under en lång bilresa. Saknade den tyvärr efter alldeles för många mil.
Men det var inte bara väskor och vantar. Hjärnsläppen har avlöst varandra. I de mest skiftande sammanhang, får jag säga.

Min virrighet, eller vad man skall kalla det, yttrade sig ibland på mycket tragi-komiska vis. En sommar när jag hade tagit bussen till stan för att bl a köpa plant på torget, kom jag hem med vackra blommor. Upphetsad plockade jag upp dem en och en, planterade dem i bakonglådorna, slängde påsarna de transporterats i och njöt av de små liven. Efter en stund skulle jag samla ihop alla grejor och då upptäckte jag att plånboken saknades. Jag blev kallsvettig. Den fanns bara inte. Jag letade överallt, helt desperat. Jag var ensamstående tvåbarnsmor och hade det inte fett. Panik bröt ut. Jag fick sätta mig ner och riktigt tänka efter var jag haft den. Jag hade ju uppenbarligen betalat planten och även bussresan hem. Så långt var allt ok. Just ja! Jag hade slängt påsarna med blommorna i. Och jag drog mig till minnes att jag lagt plånboken i en av dessa påsar. Jag gick upp till soprummet, öppnade soptunnan som jag slängt dem i. Och där! Längst ner på botten låg min kära, bruna plånbok. Min livlina. Min fästman tyckte det var lite gulligt när jag var så där vimsig. Nåja, vi hade bara varit tillsammans några månader! Det skulle bli annat ljud i skällan längre fram. Inte fullt så gulligt!

Något år före "plånboken i soptunnan", hade jag varit på fest hos min kära syster. Eftersom jag inte hade någon bil, så åkte jag alltid buss vid den här tiden. Så även denna kväll. Vi hade haft en trevlig fest med mycket god mat och gott vin. Så det var nog tur att jag åkte buss också av den anledningen. Räkor hade varit på menyn. Och lite annat. På nattkröken när min syster hade skrapat upp allt räkskal ur "slasken" och lagt dem i en plastkasse, skulle hon gå ut och slänga den i soporna. Alla vet ju hur räkskal luktar, så man förstår ju att hon ville få det gjort. Men, som den barmhärtiga samarit jag är, erbjöd jag mig att slänga påsen när jag ändå skulle gå till busshållplatsen.

Sagt och gjort. Jag grabbade tag i påsen. En knallblå plastpåse. Slängde väskan på axeln, tackade för en trevlig kväll och travade iväg. Bussen kom, jag klev på och satte mig längst bak. Det var natt, jag hade druckit lite vin, ätit massor, så jag var trött och satt och halvsov sådär lagomt skönt. När jag tittade ut såg jag att jag snart var hemma. Jag reste mig upp för att ringa på klockan, när jag plötsligt känner en konstig doft från mitt knä. Vad är det jag sitter och håller i? En blå plastpåse! Full med räkskal!! Jag visste inte om det var roligt eller enbart tragiskt. Efter alla mina vansinniga hjärnsläpps-turer, så har jag nästan nått fram till den ultimata! Jag har i alla fall valt att skratta även åt denna sop-påse-episod. Snacka om "bag-lady".

Vid det här laget kan man ju tycka att det skall bli bättre med åren. Åt detta kan jag bara säga: "Neheeej"! Jag borde skämmas att berätta om alla små husdjur som jag till exempel har lyckats ta död på. En alldeles underbar gullhamster, ett charmigt marsvin som hette "Gustavsson", två ljuvliga, "snattrande" zebra-finkar bl a. Det enda jag kan trösta mig med i dessa sammanhang är, att det absolut inte var meningen! Jag höll på att bli tokig och nästan förklara mig själv för djurmördare! Men jag kan bara konstatera att det var olyckliga omständigheter och lite annat som kom i min väg.

Så, med tanke på detta, vad är väl ett par (eller flera par) förlorade vantar? En "fis" i rymden! Just nu använder jag ett par rosa fingervantar, som krympte i tvätten och som var Sannas. Hon ville inte använda dom sen dom blivit för små. Men jag straffade mig själv med att tvinga in mina stora händer i dom och intala mig att jag får vara glad att jag får använda dom och att jag har lyckats behålla dom i....få se.....några veckor...