"Lady in green"

Jag hade två kompisar som var mina "bästisar". Jag kan inte säga vem jag tyckte mest om att vara med. Ibland blev man ovän med den ena och ibland med den andra. Då var det bra att de var två. De var båda också två år äldre än jag. Det har alltid varit så.

Rut var mamma till en av dom, Anneli. Anneli hade också en yngre syster som hette Elisabeth. De bodde i huset som låg mittemot vårt. Det var alltid spännande att vara hos Anneli. Den spänningen berodde på Rut. Hon var lite annorlunda än de andra mammorna. Inte för att alla var lika, men hon hade något som ingen annan hade. Hon "satte färg" på livet. Hon var lång, hade svart, lockigt hår och målade alltid sina läppar knallröda. Hon bar ofta örhängen och pärlhalsband. Inte som dom andra hemmafruarna med städrockar och halsdukar i håret. Och utan smink.



Sån var inte Rut. Nej, hon såg alltid till att hon hade en fin klänning på sig. Hon tyckte om starka färger. Jag kommer särskilt ihåg en knall-grön, med knappar fram och skärp i midjan. Som hon var noga med att knyta. Hon var inte rädd att visa att hon hade former. När hon gick till soptunnan och slängde sopor, bar hon inte sophinken som de flesta andra. Som den dam hon var, trädde hon den på armen och bar den som om den vore en handväska. Och så gick hon sakta och graciöst uppför grusgången, vickade lite på höfterna och log sitt breda, härliga leende med de hallonröda läpparna! Jag tyckte att hon var vacker och exotisk.

När hon hade dukat till middag, så hade hon tallrikar med guldkant. Även om det var en måndag. Hon satt ibland och drog med fingret på guldkanten, småskrattade och sa: "Titta vad fint! Det är guuuld! Hon hade även guld i munnen, på vissa av sina tänder. Hon var inte rädd att visa dem utan tyckte själv att det var tjusigt. Rut gick oftast i högklackade pumps, vilket gjorde henne ännu ståtligare. När hennes man kom hem från fabriken, gick hon fram och gav honom en kyss! Det tyckte jag om att se! Då "sparkade" hon med ena benet bakåt, uppåt, precis som på film.

Eftersom jag själv var förtjust i bling-bling när jag var en liten tös, så glömmer jag aldrig ett par knall-blå örhängen; långa med många hängande glaspärlor. De kändes tunga och härliga när jag knäppte fast dom i örsnibbarna. De var Ruts och jag fick låna dom när jag ville.

När vi cyklade nere på vägen, såg man henne ofta sticka ut sitt svarta, burriga huvud genom det pyttelilla badrumsfönstret. Som vette mot vägen. Hon stod och såg på människorna och såg ut att trivas med det. Och vinkade glatt. Jag tror att Rut var en kvinna som kunde konsten att förvandla det vardagliga till något lite mer sofistikerat. Hon försökte med små medel att sätta "guldkant" på tillvaron. Som gjorde henne lika lycklig som guldkanten på tallriken, den hon strök på med sitt finger...