"Jättebra konsert på Eon"

Ja, så var vi då på konsert. Det var Kent och det var bra. Mycket bra. Fantastiskt. Musiken lät precis som på skiva. Fast mäktigare när man ser dem. Hela intrycket blir naturligtvis ett annat. Det enda som störde var den fula Eon-arenan. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker den är gräsligt ful och obekväm, med såå branta läktare. Det hade heller inte varit fel om fler hade fyllt på de tomma stolarna.

Det bästa var att vi var där tillsammans; Erik(a), Ro, Sanna och jag (Mu). Sanna sprang ner på golvet. Söt som socker och ivrig på musiken. Ro ville också dit, men vi tre hade ju köpt sittplatser. Det ryckte i henne och till slut kunde hon inte hålla sig. Hon gick och pratade med en av vakterna och slutligen såg vi henne släntra sig ner och småspringa fram till sin lill-syrra. Lång, smal, och propert svartklädd. Ett kort ögonblick såg jag den studsande, neon-rosett-prydda tösen för min inre syn. Kontrasten slog mig.

Erik satt kvar med mig. Blond, svartklädd, stillsam. De är så vackra, barnen. Vi stampade takten med fötter och klappade takten med händer. Jag sjöng när jag kunde texten, vilket inte var så ofta. Jag är dålig på texter. Jag vet inte så noga vad låtarna heter heller. "Columbus" till exempel, kallar jag "Stockholm". Men det gör inget, det är lika bra ändå. Fast det är klart, det vore ju roligare att kunna fler texter. Får väl lära mig. Har försökt med Winnerbäcks låt... den här.... som handlar om ...... ja, jag vet inte så noga. Men det är svårt att lära sig utantill numera, det försvinner så snabbt. Melodierna kommer jag i alla fall ihåg.

Vi var glada och nöjda när vi hade applåderat fram dem några gånger och åkte därifrån med glädje och skratt. Det är förunderligt vad musik kan förhöja vardagen. En gåva att vara tacksam för. Det svåra är att komma hem till tystnaden och försöka förklara hur bra det var. Det går ju inte! Hur skall man kunna förklara en hel upplevelse? "Var det bra"?"Ja, jättebra"! Det faller liksom platt på nå´t vis. Och den uppspelta glädjen lägger sig ganska snabbt. Det är ju helt naturligt. Men inom mig lever musikglädjen fortfarande. Har vaknat två morgnar nu med "Stockholm" och "Utan dina andetag" snurrande i huvudet. De passar också väl med vädret som har varit de här dagarna. Det blir lättare att stå ut med grått regn och rusk. Nästan som i en film. Med film-musik. Hmmmm.....