Jag åkte ibland med flickorna till Norra berget här i stán. Det var väl mest Sanna som var intresserad, eftersom stor-syrrorna hade hunnit bli 13 resp 16. Vi gick runt däruppe och tittade på djuren; de långhåriga kossorna från Skottland, kaninerna, grisarna och getterna. Det var rogivande och lill-Sanna, 4 år, tyckte detsamma.
När vi hade spankulerat en stund, så stannade vi till vid ett av staketen och iakttog getfamiljen. Den bestod ju, som de flesta familjer, av mamma, pappa, barn. Mamman var inget problem, det såg Sanna vem hon var. Killingarna likaså. Men när stor-baggen, pappan, kom lunkandes med de kopiöst stora, runda nästan snäckliknande hornen så blev hon inte så lite brydd. Hon tittade på mig med sina gröna, filosofiska ögon en stund. Sedan tittade hon på get-pappan en gång till. Så tittade hon på mig och så viskade hon, lite smått skrajsen: "Mamma, titta vilka stora öron getingen har"!
Älsklingen min! Kan det bli så mycket charmigare? Kommentarer överflödiga. Tänkte jag då och så tänker jag fortfarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar