Lill-tulla med stor-täcket

Jag blir så inspirerad av "mumelens" blogg, där hon berättar små, söta episoder när hennes barn var små, så jag kan inte hålla mig heller. Har väl återgett någon om lilla Ro (Johanna), men känner att jag vill berätta mera. Jag brukar ju kalla mina flickor för dockor ibland. Och jag tycker verkligen att det är passande. Speciellt när de var små var de som små, vackra, förtjusande dockor.

När Ro föddes, så var Erik (Erika) 2 år och 5 månader. Hon visade aldrig någon svartsjuka mot sin lillasyster. Hon hade henne som riktig docka stundtals. Hon fick köra henne i sin marinblå dockvagn (under mitt överinseende) , pudra henne i stjärten, smörja, byta blöja etc. När jag ammade den nya bebisen, så låg Erik på den andra armen och jag läste sagor. Hon var så nöjd och belåten.

Det hände att Ro skrek, som alla småbarn, och speciellt en kväll tyckte nog ändå Erik att det fick vara nog. Jag stod i köket och hade den lilla liggandes på köksbordet, på en filt. Hon var så missnöjd och skrek och skrek så det lilla gulbruna, ihopskrynklade ansiktet var som ett russin. Till slut sprang lill-Erik därifrån och jag tänkte att nu får hon ett bryt på allt skrikande. Det hördes inte ett pip från henne dock, hon uppehöll sig inne på sitt rum. Efter en bra stund hörde vi hennes små steg. När vi vände oss om och tittade, så hade lill-tulla hämtat sitt eget, alldeles nya juniortäcke med det nya, fina röd/vitrandiga påslakanet, och släpade det till köket. "Här ska lillasyster få, så hon inte fryser" sa hon. Och så slängde hon det relativt stora täcket på den lilla, lilla, knappt 3 kg:s bebis-dockan!!!

Vi tyckte det var en alldeles fantastisk syskon-kärlekshandling, påkommen av en liten 2-åring, i som hon tyckte, nödens stund. Hon hade ju lika gärna kunnat ta Ro:s eget täcke, men icke. Hon gav sitt fina, röda till syrran. "Så ska en slipsten dras"!