Prickar röda och koppor som kan DÖDA!

Jag var ett mycket sjukt barn. Hade i princip alla sjukdomar man kan få. Som är smittsamma. Och även sådana som man dör av. Mässlingen, vattkoppor (eller "vattenkoppar", som man sade), påssjuka, halsfluss, röda-hund, smittkoppor, spetälska, böldpest, hjärntumör m fl. Hjärtfel inkluderat.

Det där med mässlingen och vattkoppor var ganska trevligt, eftersom man blev så upp-passad av mamma. Och dessutom blev min äldre syster sjuk samtidigt, så vi låg till sängs tillsammans. Och när värsta feberperioderna var över, så lekte vi i våra sängar och sjöng och hittade på allt möjligt roligt. Och fick varm mjölkchoklad. Plus att man fick vara hemma från skolan. Party!
Det var nästan som i Madicken-filmerna.

De andra sjukdomarna, de där hemska, som man dör av, var inte lika trevliga. De framkallade ångest. Ångest och dödsfruktan! Smittkopporna gjorde att jag var inomhus i ca 3 dagar. Spetälskan fick jag inte vara hemma för, utan var tvungen att gå till skolan i alla fall. Mamma tyckte nämligen inte att jag var sjuk, jag bara inbillade mig sade hon. Och pappa höll med.

Jag hade läst i tidningen att vid spetälskans inledningsstadium uppträdde vita fläckar på huden, var som helst på kroppen, som senare blev som fördjupningar och till slut frättes huden upp! Jag undersökte min späda kropp mycket noggrant. Och vad fann jag, om inte två vita fläckar, precis på mitten av revbenen på höger sida! Alltså, på huden ovanpå revbenet. Jag blev alldeles kallsvettig och lilla hjärtat slog volter i bröstet. Jag var på skolan när jag upptäckte det och med faslig fart sprang jag och hämtade min kompis, drog in henne på flicktoaletten, låste dörren och drog upp min tröja. "Titta, jag har fått spetälska!!" Hon visste inte vad hon skulle tro, men hon såg ju fläckarna och jag betraktade noga hennes allvarliga, fräkniga ansikte. Jag gick som i en dimma resten av dagen och när jag kom hem visade jag min familj. Jag började gråta hysteriskt (det var inte så ovanligt). De andra tittade på mina nyupptäckta spetälske-fläckar och började skratta. Hur kunde dom skratta när jag var döds-sjuk?! Fattade dom inte att jag måste till sjukhus snarast möjligt?! Men pappa konstaterade lugnt att detta inte var så farligt. Det var bara några helt normala pigmentfläckar. Jag litade inte helt på honom, men det kändes genast något lättare.

Nästa gång jag blev döds-sjuk var när jag läst i tidningen Dagbladet, att smittkopporna hade drabbat en eller ett par personer i Stockholm. I Stockholm! Men det var ju inte så långt från oss! Och fruktansvärt smittsamt! Det hördes ju på namnet:SMITTKOPPOR!! Åååå, jag kommer naturligtvis att bli smittad! Det behövs ju bara att det kommer någon nära mig som varit i Stockholm och .... så ligger jag där! Med ansiktet och kroppen full av såna där äckliga, stora, svarta skorpor! Överallt! Och så dör man långsamt! Som i TV-serien "Nana". Jag visste att det skulle sluta så här! Mina föräldrar försökte verkligen prata mig tillrätta. Men jag låg i fosterställning på kökssoffan med det röda galonet och hade ångest. Jag vägrade gå till skolan, utan stängde in mig i flera dagar. Tills jag hade fått LITE distans till nyheten och tänkte att jag kanske , bara kanske, skulle klara mig.

Ja, så passerade alla de andra barnsjukdomarna revy och med jämna mellanrum fick mamma åka med mig till sjukhuset och kolla magen, hjärtat, benen, huvet och så vidare. Ingen läkare hittade emellertid något fel på mig. Frisk som en nötkärna! Men det är inte någon garanti för att man aldrig kommer att få en dödlig sjukdom. Om ett tag. Åtminstone när jag blir äldre, så där runt 30. Då kommer jag säkert att dö i cancer. Tänkte jag. Idag är jag 57. Och lever på "övertid". Och jag har levt ett ganska innehållsrikt liv får jag säga. Med några minnesvärda"nära-döden-upplevelser" som jag kommer att minnas så länge jag lever...