"All you need is love"

Varför utsätter jag mig för detta? Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år?! Jag förvandlas till någon jag inte tycker särskilt mycket om, lindrigt sagt. Dagen börjar i regel bra, speciellt om solen skiner. Trallande glad eller åtminstone charmigt gnolande går jag ut genom ytterdörren med läppstiftet på plats. Privilegiet att ha en bil som tar mig dit jag vill. Pengar att handla mat för och lite annat får också plats. Ännu en fin dag. Och fredag dessutom. Myskväll och helg.

Jag kör i sakta mak med radion på. I regel P1, eftersom jag tycker om när dom pratar på radion. Ett säkert ålderstecken. Nojan över det har jag kommit över, jag bara njuter. Jag närmar mig stan och det känns härligt att se lite folk, båtar vid hamnen och bussar som rör sig. Jag tycker om det. Jag parkerar vid trappstädningen och betalar parkeringen med mitt visa-kort! Tra-la-la. Det skall bli trevligt att städa trapporna idag. Känner mig vid god vigör. Hoppas att jag inte hinner få ont, bara. Tankarna vandrar i den stilen.

Det gick ju bra det där. Nu går jag och tar en fika. Mmmmm! Vad bra jag har det, det är nästan oförskämt. Nej, här kan jag inte sitta hela dan, fast det är inspirerande att sitta och filosofera i godan ro. Och njuta av nuet. Nu åker jag och handlar lite mat. Tänk att jag alltid, ända sedan jag började jobba för hundra år sedan, har tyckt att det varit roligt att handla mat. Har alltid tyckt att det är ett slags förmån, eller privilegium. Så detta är inte något jag gruvar mig för. Tvärtom!

Få se nu, skall jag ta City Gross, Willys här i Skönsberg, Willys i Birsta eller ICA Maxi i Birsta? Det beror ju på vad jag skall uträtta för ärende efteråt. Vad blir mest praktiskt? ....... Nej, jag tar Willys i Birsta och efter det åker jag hem, det är ju nära. Men, jag skall ju ha lite vin. Så jag tar Systembolaget här i Bydalen. Och det är där jag förvandlas!På parkeringen.Till något slags reptil-liknande figur, som börjar använda signalhornet i tid och otid. Plötsligt stannar bilen framför av en icke synlig anledning. Och inte bara stannar. Den blir stannande! Vafalls?! Vad håller dom på med? Jag tuutar! Mer än en gång. Ut flyger en storväxt man och börjar "leka charader". Han ställer sig mot mig och gör yviga rörelser som liknar någon som styr en bil med en ratt! I luften! Vilken i..ot! OK, jag fattar vinken. Jag kör om honom. Skyll dig själv om jag skrapar din backspegel!

Äntligen ute på vägen igen. Jag närmar mig Birsta. Konstiga vägar dom har gjort här, tycker jag. Jag blir omkörd på både höger och vänster sida. Rondellerna avlöser varandra och inne i själva affärsområdet är det fler-filigt. Ingen vet riktigt hur dom ska köra, verkar det som. Tutan igen. Alla beter sig som galna. Inte riktigt fullt ut. Jag-först-mentaliteten råder här. Jag som så ihärdigt försöker jobba på att ha en kärleksfull och tolerant inställning till alla människor. Det funkar ganska bra. Ända tills det blir fredag. Då inträder en anarki-liknande anda. Både i mig och i trafiken. Och det är vid dessa tillfällen jag frågar mig vad jag håller på med. Varför jag utsätter mig för detta fredag efter fredag. Vad är det som är fel? Är spåren i hjärnan så djupa att det inte går att programmera om? Behöver jag gå i terapi? Detta med trafik-kaos i veckoslut är ju knappast någon ny företeelse. Ändå förefaller det som en överraskning varje gång.

Jag inser att när det nu är som det är, så är det ju faktiskt upp till mig om det skall bli någon förändring i det här avseendet. Men skall jag då alltså göra dessa fredags-"ritualer" till intet och börja handla mitt i veckan? Vore inte det lite tråkigt? Eller kanske skönt? Jag handlar visst mitt i veckan ibland, men det blir bara lite då och då. Kanske jag skall lägga om mitt veckoschema?! Eller VILL jag utsätta mig? Är det det det handlar om? Vill jag bli lite arg och ....Nä, det vill jag inte. Det vet jag. Det är inte bra för mitt allmäntillstånd eller för något eller någon annan heller.

Det finns bara en sak att göra. Jag får helt enkelt träna på att inte hetsa upp mig, oavsett vilken knivig situation jag än hamnar i. Jag får ännu mer intensivt be om tålamod och självbehärskning, så jag klarar detta på ett överkomligt sätt. Så att jag kan fortsätta med mina fredagssysslor. Och se med hoppfulla ögon på mina medpassagerare. Och på mig själv. Kanske börja vinka åt dom istället för att tuta som en galning. För hur det än är, så är det nåt speciellt med fredagar, eller hur?