Klappgröt, klimp och Brita Borg

Matkultur är ett härligt ord! Det framkallar många, olika bilder. Från olika länder. Glada människor, bruna, gula, svarta människor. Och färggranna maträtter, exotiska frukter och vackra grönsaker. Matkultur är helt enkelt ett mycket positivt ord. Och intressant. Det blir liksom ofrånkomligt att man jämför. Sitt eget lands matkultur med t ex Frankrikes, Japans och Englands matkultur. Och då är det också lätt att känna en liten aning av besvikelse. Handen på hjärtat; Vad har vi att komma med? Palt? Kroppkakor? Pannkaka? Köttbullar? Sill? Ja, jag älskar den här maten jag också. Men...den känns lite...vad ska man säga...degig? Färglös kanske? Fantasilös? Jag vet inte och det får vara hur det vill med det när allt kommer omkring.

Det hör ju också till saken att det finns massor av svenska maträtter som jag personligen aldrig har smakat och mycket mindre lagat. Så jag vet att det blir en del generaliserande. Vi har mycket på vårt svenska smörgåsbord som smäller högt. Men om man jämför...?

Hur som helst! Detta länkar till en liten spännande fraktion av matkulturen, nämligen den regionala. Jag har förstått att mycket av det som äts beror på var i landet man bor. Det finns maträtter som jag åt, speciellt när jag var liten, som jag har trott att alla åt. Men icke! Det som för mig var självklart att inmundiga, har en del aldrig hört talas om. Vad kan då detta vara?

Till exempel så åt vi mycket ofta kokt kornmjölsgröt till frukost. Vad är det med det då? Jo, jag fick vanlig filmjölk med strösocker på min djupa tallrik och kornmjölsgröten på ett litet kaffefat. Så tog man en sked gröt och fyllde på med den sockrade filen. Mums!

När vi åt tunna pannkakor, så serverade mamma alltid lingonsylt till och kall, skivad falukorv.Jättegott! Så när jag blev vuxen och gräddade pannkakor var det självklart med den kalla korven till. Detta framkallade dock många höjda ögonbryn och glada skratt från en del "oinvigda".

Till middag blev det ofta morotsstuvning och stekt falukorv. Mellanmål kunde bestå av uppstekt havregröt , kanelbullar som skars i småbitar och åts med mjölk och sylt på tallrik. På kvällarna avslutade min pappa alltid med att dricka ett glas mjölk med lingonsylt som han länge och omsorgsfullt hade rört ner i mjölkglaset.
Det har jag dock aldrig lockats av att prova. Men det är ganska vanligt om jag förstått rätt.

Behagliga minnen väcks när jag tänker på vattenchokladen som vi drack varje morgon innan vi åkte till skolan. Varm vattenchoklad och knäckebrödsmörgås med ost. Eller falukorv. Men på lördagarna, när det fortfarande var obligatorisk skolgång dessa dagar, fick vi het mjölkchoklad med härliga limpsmörgåsar med ost eller medwurst! Det var en lyxig variant som finns kvar i gladminnet! Denna lyxfrukost ackompanjerades alltid av "Frukostklubben" med Sigge Furst. (Där var många fina, populära artister som medverkade i det programmet, bl a Lily Berglund, Brita Borg, Britt Damberg, Gunwer Bergqvist, Siw Malmkvist, Lasse Lönndahl m fl.)

Ja, nostalgin flödar. Igen. Den är ett härligt smörjmedel i dessa tider. Och numera kan man öka dosen eftersom SVT har lagt in "Minnenas television" lite då och då i programutbudet. Härligt!
Har ni inte sett det, så rekommenderas det varmt. För det mesta är sevärda filmer och reportage på tapeten. Och en och annan TV-teater. Det skadar nog inte att få frossa i lite nostalgi när världen är så kall och hård och hemsk på många sätt, eller hur?

Men tillbaka till maten. Den rosa klappgröten, kommer ni ihåg den? Gör man den nuförtiden? När mina "storflickor" var små så gjorde jag faktiskt den ganska ofta. Den äkta långfilen, är det någon som sysslar med den? Krämer och kompotter, soppor med klimp m m. Inte så nyttig mat, speciellt inte i dessa GI-tider. Men ibland vill man bara glömma om det är nyttigt eller inte, bara laga det man tycker är gott, eller snarare det man tyckte var så gott! Och så är man där igen, i nostalgins sköna, ombonade land. Och gnolar en gammal slagdänga om att mamma är lik sin mamma...