Blåsippan ute i backarna står

Vårmässan! Vilket vackert namn! När man dessutom upplevt riktigt soliga, härliga, dagar med tussilago, vitsippor och blåsippor på en och samma vecka, kommer så Vårmässan som på beställning. Man liksom välkomnar den som "pricken över i:et" med öppna armar. "Det skall bli riktigt trevligt att gå på Mässan och strosa, ta det lugnt och verkligen ta mig tid och titta. Titta på vackra saker och praktiska prylar. Låta mig inspireras och ha en skön stund för mig själv".

Dagen till ära hade jag klätt mig i kjol och knäppkängor. Jag ville känna mig lite finare än vanligt. Knäppkängor med klack. Visst började det värka lite i mina fötter, speciellt som jag hade städat trapporna i nämnda kängor, innan jag åkte dit. "Men det blir nog bra ändå. Jag är van att ha ont". Jag flöt runt en stund. Efter några minuter nåddes jag av Tony Irvings välbekanta stämma med sin charmiga brytning. Men jag kunde inte se honom. Jag sträckte och vred på huvudet men ingen Tony. Däremot syntes en stor pil och texten "Stora scenen" på en skylt. Jag drog slutsatsen att den svensktalande amerikanen befann sig där. Men jag orkade inte bry mig längre. Jag vet ju hur han ser ut dessutom. Så jag lunkade vidare.

Plötsligt slog det mig. Jag hade gått på det igen. Höga förväntningar - noll utdelning. Hur kommer det sig att jag glömmer detta fenomen varje gång? Visserligen går jag inte varje år på Vårmässan. Inte på marknader heller. Men när jag gör det så händer samma sak. Jag ser så fram emot detta, ja rent av längtar så mycket att få en stunds avkoppling och se om jag hittar något fint eller nyttigt att inhandla. Ett litet avbrott i vardagen. Och varje gång blir jag lika besviken. Jag ser i princip samma saker. "Ja just ja, det var så här det var". På slutet av vandringen får jag mer och mer bråttom. Orkar knappt titta på alla stånd och prylar. Och när jag stannar vid någon monter, så drabbas man av den typiska säljarmentaliteten. Nästan som i Turkiet. Desperata försäljare som hugger som en kobra så fort de får chansen.

Efter att trots allt ha frågat om råd och tittat på en kaffemaskin, stannar jag vid ostdisken. Kan bara inte låta bli. Får smaka på flera olika getostar. Fastnar för alla, men köper en liten bit av den med fyllig vitlökssmak. Vilken njutning! Jag betalar och går vidare med den lilla osten i en plastpåse dinglande i min hand. Vid nästa monter står en dam i min ålder, med en dammsugare bredvid sig. Jag blir lite intresserad, eftersom vi behöver en ny sugare. Men här visar det sig att det är slangen som är grejen. Så fort damen fångar min blick, börjar hon prata och så springer hon bort, flera meter. "Se, så långt man kan gå med den här fantastiska slangen. Den räcker 10 meter och man slipper släpa och dra på den tunga, besvärliga dammsugaren..."!! Jag lyssnar och nickar. Slangen kostar 500 kronor och verkar lockande. Men med tanke på att vi behöver en ny dammsugare först och främst, så...

Jag konstaterar att min upplevelse av Vårmässan är densamma som när jag läst ett nummer av "Vi i villa". Inbjudande omslag, vackra bilder men fylld med reklamannonser. Mycket lite substans. Stället kryllar av välsmorda munläder som talar väl för varan och det tar bort den lilla inspiration man faktiskt kunde känna lite tillstymmelse av i början.

Jag lämnar lokalen, besviken men samtidigt mycket nöjd med min lilla ostbit i väskan. Den praktiska dammsugarslangen har redan lagt sig längst bak i hjärnan. Hittar min bil efter febrilt letande på den gigantiska P-platsen. Hade tänkt åka vidare till ett annat ställe, men beslutar att köra direkt hem. Mina värkande fötter och min stackars rygg har fått nog idag. Soffan ter sig som ett lockande alternativ till det jag egentligen tänkt göra. Jag sparkar av mig mina fina knäppkängor i hallen och där ligger de fortfarande. Fulla av lera påminner de mig om att våren har kommit...