Skenet bedrar...

Jag har haft utseendet emot mig. På det sätt att jag, om inte alltid, så i alla fall mycket ofta, givit helt felaktiga signaler till omgivningen. Signaler som "Akta er, här kommer jag!". "Jag är någon, vem är du?" "Dig hälsar inte jag på". Och så vidare. Och så vidare. Hemska saker! Saker som jag aldrig någonsin haft i mitt sinne. Men som ändå varit tecknat utanpå.

Tvärtom, så har jag alltid varit en osäker individ. Speciellt under tonåren, som de flesta är just då. Men även senare. Jag tyckte alltid att alla andra var mer kunniga, kunde "föra sig", hade bra samtalsämnen, var allmänbildade; verkade säkrare i största allmänhet, än vad jag var. Så i större sammanhang kände jag mig alltid som en liten unge, även om jag var äldst.

Därför blev jag mer än chockad första gången jag fick höra att jag gjort någon så ledsen genom att vara "överlägsen". Jag trodde inte det var sant! Hur kunde man bara tro det? Om dom kunde läsa min insida, så skulle dom få se att jag var precis raka motsatsen! Jag hade inte ens tänkt i dom banorna. Jag grät och bad om förlåtelse för mitt beteende, för jag förstod ju att jag gjort den här människan mycket ledsen. Hon grät själv, fast hon var vuxen och jag var nästan vuxen.

Jag fick lära mig att börja syna mig själv rejält i sömmarna. Betrakta mig själv och försöka förstå vad det var som gjorde mig så "högdragen". Jag vet inte, jag hade nog bara en speciell ton eller en jargong, som jag inte var medveten om. Men konstigt att den kan visa nåt som inte finns.
Jag har verkligen rannsakat mig, så det är sant!

Det har även hängt med mig i mitt vuxna liv. Men jag tror och hoppas att jag blivit bättre på att tänka mig för hur jag uttrycker mig. Men tyvärr så kan jag nog fortfarande ha ett ofördelaktigt sätt att göra mig hörd på. Det är hemskt. Och hemskt svårt att förändra, eftersom ens sätt att prata och agera sitter så djupt rotat. Min dotter kan fortfarande säga till mig: "Vad du låter arg, mamma". Jag blir lika chockad nu, som jag blev då, för flera år sedan. Jag har inte känt mig arg, inte ens frustrerad. Kanske lite mån om att visa min övertygelse om nåt. Eller nåt. Jag har väl en ivrig och distinkt personlighet.

När jag började plugga på högskola, i Härnösand, så var jag fruktansvärt nervös. Jag var 32 år, hade två flickor och hade inte suttit vid skolbänken på 14 år. Och jag förstod att jag skulle höra till de äldre. Jag hade ingen jag kände där. Eftersom jag inte ägde bil på den tiden, så fick jag åka buss från Sundsvall. Jag tog reda på hur jag skulle gå och kom så fram. Fruktansvärt! Jag har förträngt i detalj hur det förlöpte, men kommer ihåg att vi satt i en stor sal på låga bänkar. Jag hade väl pratat ihop mig med ett par kvinnor i min ålder. Det visade sig att vi skulle gå samma program. Det kändes i alla fall lite tryggt. De verkade trevliga också.

Så det blev lättare dagen efter. Dom jag träffat visade sig vara mycket trevliga och lättsamma och vi umgicks hela dagen. Jag var glad och uppåt, när den ena av dom sa: "När jag kom hem igår, så frågade min sambo om jag träffat några trevliga människor. Jag svarade att jag träffat några som var trevliga, men en som verkade vara en snork-kärring!" Snork-kärringen var jag! Men anledningen att hon kunde ´berätta det för mig, var att hon under denna andra dag hade ändrat uppfattning om mig totalt. Hon gillade mig. Mycket. Vad glad jag blev. Men så förtvivlad jag var att hon hade kunnat tolka mig så. Jag fattar inte vad jag gör när jag signalerar såna trumpetstötar. Jag måste vara ungefär som Morran i Mumindalen! Men som tur är så håller det inte i sig så länge.

Vi blev i alla fall bästa vänner. Vi hade många, vansinnigt roliga stunder under dessa två och ett halvt år! Och jag kan fortfarande minnas den här tiden med ett leende på mina läppar. Jag har kommit fram till att det måste vara min osäkerhet som gör mig så stel, så när jag kämpar för att inte visa den, så ser jag högfärdig och snorkig ut. Men skenet bedrar. Jag är långt ifrån högfärdig. Jag har aldrig haft hög integritet, utan har hellre känt mig som en öppen bok. Varsågod att bläddra! Men fenomenet är ganska intressant, kan jag tycka. Hård yta, mjuk insida...