Fotografiskt minne

Jag kan fortfarande se dem framför mig. När jag blundar. De svartvita fotona, föreställande min mor vid unga år, min far vid unga år och med uppspända muskler, min morbror, moster, mors bästa väninna, fars bästa kompis m fl, m fl. De unga herrarna hade ofta hattar, lite på sned, överrockar, ibland vita sockor i de svarta, välputsade skorna. Min far var s k "swing-pjatte", ett mode där byxorna var vid "högvattenmärket", d v s kortare än normalt. Hatten satt käckt på nacken och kavajen längre än det ordinära snittet.



Något som nästan alltid figurerade på gamla foton var trampcyklarna. När ungdomarna hade varit på dans någon lördagkväll, hade de alltid cykeln med. Ibland åkte väninnan på pakethållaren. Ungdomarna satt också ofta på staket och dinglade med benen. Jag vet inte om de hoppade upp och satte sig just när de skulle fotograferas eller om de liksom satt där och språkade i största allmänhet. Var det någon slags trend på 30- och 40-talet att sitta och hänga på staket?

Det finns ett foto som jag aldrig kommer att glömma, eftersom det utlöste en mycket stark känslo-yttring hos mig. Jag var kanske 4-5 år när jag hittade ett föreställandes min mor, som då var runt de 30. Hon satt på en gräsplan, på "huk" och tittade lite sorgset in i kameran. När jag höll fotot i min hand, så tittade hon ju på mig, naturligtvis. Hon hade en jättefin blus, ljusrosa med svarta prickar. Fotot var svart/vitt men jag minns blusen från "verkligheten" och tyckte mycket om den.

Min reaktion när jag såg mamma, ensam och ingen enda människa i närheten, var att jag började gråta hejdlöst. Var var pappa? Hade han övergivit henne? Var var alla hennes vänner? Hade hon inte någon kvar? Jag var förkrossad. Helt övertygad om att hon var absolut ensam och olycklig. Det hjälpte inte hur mycket pappa och mamma försökte förklara att det var pappa som stod med kameran framför henne. Jag förstod inte. Hon var ju ensam! Såg dom inte det? Ja, det tog ett tag innan tunnelseendet försvann och jag kunde förlika mig med förklaringen.

Fotoalbum är fortfarande ett trevligt nöje. Sist vi var hemma hos mina föräldrar, hämtade Sanna och jag en diger lunta. Vi plöjde från tidigt 60-tal fram till vår tid. Det blir lite som en följetong. Jag får nog tacka min lilla pappa för att han efterlämnat dessa minnen. Det är faktiskt han som stått för det myckna fotograferandet. Dessutom var han mycket duktig. Det finns många vackra naturbilder med i samlingarna. Och fina minnen som vi har tillsammans.

Vad mig anbelangar, så har jag också många foton. Många består av mitt pekfinger som alltid kommer i vägen och en del halva huvuden och kroppar. Men bortsett från dom, så finns det en del fina bilder på mina barn och diverse vänner och släktingar. Jag har länge tänkt att jag skall göra fina fotoalbum av dessa och känner att det snart är dags att börja det projektet. Så jag får väl ta och blåsa dammet av plåtburken, där de just nu befinner sig...