"Diggilo diggilu, häng mé mamma Mu"

När mina två äldsta dockor var 7 resp 10 var dom och jag på konsert i Nordichallen. Tillsammans med vår närmaste granne. Också en ensamstående tjej med två barn i samma åldrar som mina. Det var en minnesvärd afton. Spänningen var på hög nivå. Deras första, riktiga konsert. Förut hade de ju varit och sett Mora Träsk, men det här var på "riktigt". De skulle ju se brödra-trion med, inte guldbyxorna, men väl med guldskorna! Bröderna Herrey! In real life!

Vi mammor satte oss några bänkrader upp, medan våra töser fick lov att springa och ställa sig nere på "plattan", på golvet. Det var en fröjd att se. Vem brydde sig om killarna på scenen, när man kunde underhållas av synen av spända, lyckliga flickor, som inte hade annat i fokus än att få se sina artister på riktigt. Deras ögon lyste och kinderna var rosiga av upphetsning. Och lilla Ro var som vanligt "uppklädd" enligt senaste modet: Kort vit klänning, ett brett neon-gult skärp som lyste på magen och en tyll-scarf i håret, som hon knutit med Sundsvalls största rosett lite snett uppe på huvet. I neon-rött! Lillan lyste på flera hundra meters håll och eftersom hon var en livlig tös, som alltid småsprang, så guppade stora rosetten käckt och jag behövde inte vara rädd att tappa henne ur sikte. Vilken kväll. När showen var över, var dockorna alldeles svettiga men lyckliga!

Efter bara ett eller två år, så var det dags igen. I isladan i Timrå. Jag, Erik och Ro och en kompis till någon av flickorna, jag kommer inte ihåg vem. Då var det Europe´s tur. Jag har aldrig varit direkt intresserad eller attraherad av hårdrock, men detta band var bra ändå, tyckte jag. Det är lätt att minnas när ljuset släcktes, det var blå belysning framme vid scenen och trycket enormt när de körde igång med "The final count-down"! Det var en riktig höjdare. Då var mamma Mu med i publik-kören. Härligt!

Och nu "smäller det" igen. Tredje konserten tillsammans med alla mina döttrar.Efter ca 23 år.Och nu är de ju tre. Kent-kväll! Också i Timrå, Eon-arenan. Eftersom de tillhör mina favoriter, ser jag mycket fram emot den här kvällen. Och för att vi får gå tillsammans igen. Det har gått några år, men känslan blir nog ungefär densamma. Eftersom jag skall sitta på bänk, så får jag hoppas att jag hittar igen "girlsen" om de skulle få för sig att smita ner på golvet, trots att jag inte har några lysande neon-detaljer att hålla mig till...