"Det stora vemodet rullar in"

Min mor, min syster och jag träffades en dag. Vi hade bestämt i förväg. Skulle tillsammans åka till minneslunden, där min pappas aska ligger. Nånstans. Vi gick genom något som liknade en sagoskog. Med planteringar och en sådan där liten vit träbro som böjde sig över en liten bäck. Mycket vackert. Och mycket tyst. Med en vemodig inramning av alla människors aska. Människor som har levat i högsta välmåga, i alla fall perioder i sina liv, som har älskat och älskats, skrattat och gråtit, ätit och druckit, grälat och blivit sams igen. Men som inte finns längre. De har ersatts av blommor. Vilken förnedring. Jag kan inte låta bli att känna stor sorg. Sorg efter min levande pappa och sorg över alla andra människor som inte finns men som har funnits.

Det fanns en stor bok i gul mässing som var fastsatt på någon upprättstående sak. En tung, gedigen bok. Man kunde bläddra i den fast bladen var av metall och läsa namnen på alla som dött och som nu ligger i minneslunden Alla som dött de senaste åren. Namnen var ingraverade. Det var många som vi kände igen namnen på. Jag kände hur jag andades tystare och tystare. Vemodet svepte igenom mig som en kall bris och jag mådde lite lätt illa. Mor och syster stod och pratade om den och den som de kände igen. Jag vände om och gick sakta därifrån. Jag är inte någon vidare vän med döden.

När vi färdades därifrån på den hemska gropiga vägen ville mamma att vi skulle gå till något cafe och fika tillsammans. Det gjorde vi. När vi satt där och pratade tog min syster upp en bunt svart-vita foton från vår barndom. Jag kände hur adrenalinet, eller vad det nu var, rann till och kinderna blev varma. Det stora vemodet försvann och gav plats för nostalgin. Den varma hemtrevliga känslan som intar hela mig, som drabbar mig. Det var underbart att se alla fina bilder med mamma och pappa i dryga trettio-årsåldern, min syster som tio-tolvåring och mig själv som liten fyra-sexårig lintott. Lycklig såg jag ut på varje foto och mycket medveten om kameran.

Ett av fotona visade bröllopsmiddagen vid en av mina mostrar, Karin, och hennes älskade man, Bengts stora dag. Det slog mig att väldigt många bilder visar kalas med släkten och på alla dessa är vi så många som 15 personer och ibland fler, samlade runt ett litet eller åtminstone normalstort bord. Hur gick det till? Man satt mycket nära varandra, barnen satt i knä på någon, en del stod bakom och turades om att sitta på stolarna. Det var inte så noga. Man hade lika roligt i alla fall. Jag gissar att man levde efter ordspråket: "Finns det hjärterum så finns det stjärterum". Ligger mycket i det. På bröllopsbilden är också min älskade morfar Henning med. Jag känner ett hugg i hjärtat när jag ser på honom. Han ser så sorgsen ut på alla bilder. Han kanske var sorgsen, jag vet inte. Vem vet vad han tänkte på? Vad han bar på för tankar? Hoppas att jag får veta det en dag.

Ja, minnen kan vara trevliga vänner och framkallar dofter och stämningar så att det förflutna och nuet flyter ihop korta stunder. Och dofter framkallar minnen.Det blir en härlig mix av livet. Det älskade livet Den kära vardagen. Men jag saknar ändå alla som är döda. Nästan alla på de svart-vita fotona är döda. De finns inte. Fast de fanns då.