Detta att känna sig kränkt

Vi lever i en värld som är allt annat än människovänlig. Vi förstör jorden och vi förstör oss själva. På olika sätt. Och vi förstör för andra. Också på olika sätt. Bland annat med droger. Ibland är drogerna en följd, ett resultat, av att något fundamentalt har krackelerat. Detta vet vi alla. Samhället beslutar ibland att försöka göra något, försöka ringa in problematiken, antingen för att kunna förebygga fortsatta destruktiva handlingar eller för att försöka lösa problemen.

Detta kan innebära att man till exempel måste drogtesta antingen vuxna på arbetsplatser eller elever i skolor. Ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare och rädda några själar. I bästa fall. På vägen blir ju alla på dessa arbetsplatser och i dessa skolor "drabbade". På så sätt att alla, även de som inte använt droger, i vissa fall måste testas. Självklart. För att kunna ställa något till rätta i längden. Men! Se då stöter man på patrull! Varför? Jo! För att så många av oss svenskar i sådana fall KÄNNER SIG KRÄNKTA! Kränkta var ordet, sa Bill. Dränkta var ordet, sa bull. Och här kommer mitt oförstående in i bilden. Jag kan bara inte förstå. Förstå som i FÖRSTÅ. Vet man egentligen vad ordet kränkt betyder? Alltså ett ingrepp i integriteten. Ett påhopp på min personliga integritet. Är det inte så här: Om man väljer ut just mig av den anledningen att man misstänker att jag möjligen kan hålla på med droger, men inte har några direkta bevis, utan tycker att mitt yttre ser lite misstänkt ut, då kan man väl ha rätten att känna sig kränkt? Men om man väljer att ALLA skall drogtestas, kan man då verkligen använda ordet kränkt? Nej! Det blir helt enkelt fel. Jag tror att det har blivit något man missbrukar för att visa att ingen kan sätta sig på en. Jag tror också att det handlar om stolthet. Är det verkligen så viktigt att visa att man har rätt att säga nej, så man tar risken att kanske spoliera utsikten till en, om inte lösning, så i alla fall ett möjligt närmande av något som kan likna en sådan? Lösning alltså.

Om jag vet att jag är oskyldig, att jag så att säga har "rent mjöl i påsen", vad är det då jag är rädd för? Varför kan man inte samarbeta för ett gott syfte? Är inte detta att känna sig kränkt lite av ett översitteri? Man gör sig till en bromsklots. Och jag tror, med betoning på tror, att det är något som är typiskt svenskt. Men vet inte. Hur som helst så gör det mig väldigt upprörd. Så upprörd att jag får svårt att behärska mig. Och därav detta inlägg. Jag var tvungen att få bort det ifrån mig. Tack för ordet.