"I say a little prayer.."

Huvudet dunkade, nacken värkte och ryggen kändes som den suttit i ett skruvstäd. Hon satte fötterna på det nattsvala golvet och kände igen även den smärtan. Som om hon gick på glasbitar. Hur skulle hon orka med denna dag? Knappt en blund i ögonen hade hon fått. Jo, en liten stund, kanske till och med en timme, hade hon nog sovit. Drömmen kom tillbaka i små, otydliga fragment. Men hon kunde inte binda ihop dem till en helhet. Inte ännu.

Duschen var skön och hon började känna sig lite mer som en levande människa. Efter kaffet och äggen tittade hon ut och upptäckte att ännu en grå dag hade gjort sin entré. Regnet smattrade mot rutorna och när regndropparna nådde balkongräcket, gjorde det ett metalliskt, främmande ljud. Hennes mamma ringde och lät glad. Som alltid. Hon var nybliven änka, gammal och glad. Glad över livet på nå´t förunderligt, härligt sätt. Det var också Mia. Alltid lycklig för ännu en dag. En ny dag av liv. Även om smärtorna alltid fanns där. Mamman beklagade sig för vädret, annars var allt bara bra. Lugnt och skönt. De bestämde att Mia skulle besöka sin mor denna dag. Någon gång mitt på dagen. När hon hade fikat och gjort sig klar.

Hon reagerade på att det var så mycket trafik. Trafikljusen verkade vara flera än vanligt. Vindrutetorkarna var ivriga att fösa bort regnet från rutan och de gav ifrån sig ett förskräckligt ljud. Från cd-spelaren hördes "I say a little prayer for you". Musik från filmen "Min bäste väns bröllop". Medryckande och smäktande toner. Mia sjöng med och kände att livet sakta men säkert återvände.

Hon klev in i hallen hos mamman, tittade inåt vardagsrummet. Där satt hon, liten, gråhårig och leende i sin älskade soffhörna. Hon tittade på en av TV-såporna. Skyndade sig att förklara för Mia vad som hänt. Och med stor inlevelse också vad hon tyckte om var och en av karaktärerna. Sedan drack de kaffe och åt smörgås. Mamman hade gjort iordning små mackor med skinka och mimosasallad. Två små kakor och en muffin. Och så hade hon hällt i grädde i Mias kaffekopp. Hon visste att hon älskade det.

Efter ytterligare en såpa tog de en promenad på byn. Efter att ha spanat på himlen, kunde de konstatera att den blev blåare för varje minut. Vädret var underbart. Det blåste behagligt ljumma vindar och båda var nöjda med sitt beslut att ta sig ur soffan och njuta av denna septemberdag som övergått från regn till solsken.