"Vi gå över daggstänkta berg fallera..."

"Jag trodde jag hade sett allt på Norra berget!" Sade min exalterade man en morgon för ca två månader sedan. Vi var nyinflyttade i vår lägenhet. Och han hade hittat en underbar väg upp till nämnda berg. "Man tar trapporna upp och går sedan upp till "Bure" och det är jättevackert! Jag skall ta med dig dit någon kväll, och visa dig!"

"Ja, vad trevligt", svarade jag och tyckte att det kändes mysigt. Att han skulle visa mig sitt nya motionsmål och dessutom med vackra omgivningar. Sagt och gjort. På lördagskvällen bar det av. Solen sken över vår sköna stad och vi började bestigningen. Efter ca tio trappsteg stannade jag. Flåsade och kippade efter andan. Kroppen var i usel kondition, dels beroende på mycket värk och dels beroende på brist på motion. Jag fortsatte några steg till. Och stannade. Jag såg "häcken" på min iller till make och beslöt till sist att inte titta alls, att inte låtsas som han fanns där, framför mig, med ben som rörde sig som trumpinnar i en hisnande fart. Han hämmade min framfart. "Hur orkar han?" Det är min ständiga fråga när det gäller honom. Jag ställde den om och om igen tyst för mig själv. Jag kände svettdropparna rinna efter ryggen, byxorna stramade över magen och jag trodde jag skulle spy av ansträngningen. Uppåt, uppåt, obarmhärtigt lutande, ingen raksträcka här inte!

När jag stannade vid den lilla avsatsen och såg ut över den solbadande staden, konstaterade jag att det var värt all möda! Otroligt, vilken skön syn! Långt under oss låg den, vördnadsfullt och vackert utsträckt, inbäddad i sommarens gyllene kvällsskrud med de sista solstrålarna som kärleksfullt smekte dess rygg, vår kära stad. Sundsvall. "Svall" som i hårsvall. Böljande, mjuk och vacker. Jag fortsatte uppåt mot min väntande, tålmodige man, som sträckte ut sin barmhärtighets hand för att dra mig upp för den sista sega knixen.

Väl uppe rann all trötthet av mig och vi fortsatte att gå i lugn och maklig takt. Genom skogarna och fram till "Bure". Det fanns en skylt med namnet och en pil som pekade mot något slags monument eller vad man skall kalla det. Det var en relativt stor cementplatta, rund och lite lutande, mitt i skogen, liggande på ett slags äng. Och inget mer. Det såg ut som det var tänkt som en landningsbana åt ett UFO. Eller något annat som inte finns. Och sedan inget mer. Jag fattade absolut ingenting. Vi frågade ett par som också var på kvällspromenad om de visste något om detta "Bure" och vad det var. De visste inte heller, men kände till att någon på kommunen hade kommit på denna idé, hade fått ekonomiskt bistånd och satsat på denna cement-tjosan. Vad det skulle bli? Inte en aning. Och pengarna tog visst slut och det blev, som man brukar säga, "rumphugget". Jag blev inte ett uns förvånad, eftersom människor ofta gapar över mycket och mister sedan hela stycket. Men nu blev det i alla fall ett litet stycke kvar. Ett litet stycke "Bure".

Den här promenaden uppför alla trappor har jag faktiskt upprepat. Men den senare gången med en ryggsäck, packad med öl och mackor. Och en paus uppe på krönet med den andlöst vackra utsikten som panorama. Något att verkligen rekommendera. Det är inte så farligt ändå. Bara 364 trappsteg. Ett sant lördagsnöje! Kan jag så kan du! Och förresten, så gick barn-barnet, Ludvig 6 år, denna rutt med morfar-Kent en kväll. Ungen gick utan att knota och fortsatte hela rundan till "Bure" och hem igen. Han sjöng under promenaden och tyckte det var toppen. När han berättade för mig att han gått hela denna sträcka, trodde jag nästan inte mina öron. Men det var sant. Snacka om nitiskt barn. Han vill göra om det, säger han. Så, skall vi låta en sex-åring knäcka oss? Aldrig må det ske! Upp till kamp! Ge "Bure" en chans! Why? Because your worth it"!