Me and my big mouth!

Varje morgon jag vaknar, eller i alla fall många av de morgnar jag vaknar, lovar jag mig själv att "idag skall jag verkligen anstränga mig för att tänka först och tala se´n". Alltså att inte kläcka ur mig fula, hoppande grodor. Av obetänksamhet. Eftersom det kan få så tråkiga konsekvenser, både för mig själv och även för min omgivning. Eftersom jag är en spontan natur, så är det något jag får jobba lite extra med. Jag kan vara ganska lugn och förefaller ibland lite "sävlig" på gränsen till mesig. Men så finns det situationer där adrenalinet rinner till väldigt snabbt. Situationer som triggar mig. Och det är då grodorna vill ut. Jag har fullt sjå att behärska mig.

Idag, fredag, blev det lite rörigt utanför City-gross. Jag och Johanna hade varit på Birsta och samhandlat och därmed också samåkt. Vi skulle hämta upp Sanna på hemvägen, som väntade inne i City-gross-huset. Eftersom det som sagt var fredag, så var det inte bara vi som var bilburna. Utan alla andra också. Jag körde in från parkeringen till ovansidan av nämnda hus, alldeles utanför portarna. Försökte stanna lite på sidan, vilket inte gick så bra, eftersom det också stod bilar på andra sidan och gjorde genomfarten för trång för den bil som kom bakom mig och ville fram. Så jag fortsatte en bit längre fram och där var det bättre läge att stanna på sidan.

Då hörde jag Johanna skratta och peka. Snett framför oss hade två bilar siktat in sig på samma parkeringsruta. Den ena var på väg att backa till rutan och den andra var på väg framledes, så att säga. Båda bilarna hamnade på halva rutan var. Båda stod kvar. Länge. Ingen av dem gav sig. Det blev verkligen komiskt. Nästan som en scen ur "Mr Bean". Vi skrattade och väntade med spänning på vad som skulle hända. Sanna kom och vi förklarade situationen för henne. "Snart kommer nå´n av dem ut och viftar" sa jag. "Ja, alldeles säkert" kontrade Johanna. Vi såg dessutom att det var en parkering för handikappade. "Och det är säkert ingen av dem som är handikappad heller" sa jag. Här kände jag mig triggad och mycket upprörd över deras envishet! Emellertid, så hann bakomvarande bil köra därifrån, varvid den ena av bilarna lugnt kunde backa och ta dennes plats. Som också var en handikapp-plats. Vi var glada åt det och såg när föraren steg ur bilen. Han hade två kryckor och var MYCKET illa däran i båda benen! Hoppade fram med stor möda! "Jaha, titta mamma. Han var verkligen handikappad!" Det enda jag kunde säga var: "Som en kär broder brukar säga: Om man tege!" Jag skämdes verkligen över mig själv och min stora trut. Måtte jag lära mig att någon gång kunna hålla tand vid tunga. Men det är som det sägs i livets bok: "Tungan är en liten lem men kan vålla stor skada". Jag fick mig verkligen en tankeställare resten av denna dag.Och några dagar framöver, skulle jag tro. Och hoppas.