"Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig..."

Eftersom vi har fler kanaler på TV nu sedan vi flyttat in i ett Com-Hem-hus, så blir det liksom att man bläddrar mellan de olika ditona. Och ser ju program som vi inte har kunnat se förut. Inte för att jag längtat efter fler kanaler, utan mer för att när vi har dom så... Man kan ju i alla fall lugnt konstatera att det är väldigt modernt att få sina hem omgjorda. Av experter. Inredningsarkitekter och byggtekniker och snickare och golvläggare m m. Det kan ju vara trevligt. Speciellt för dom som får hemmen ändrade. Det rivs ut bänkar, skåp, man knackar ner väggar så det står härliga till. Man bygger till och gör tjusigt värre. Det är även trevligt att se på. Men. Som alltid när det blir mycket av någonting så blir man liksom "mätt". Det började med Martin Timell och "Äntligen hemma". Det var ett nytt grepp. Jättemysigt och inspirerande. Nu har den genren utökats; först med Ernst, tror jag det var, som jag också mycket gärna ser på. Snacka om tusenkonstnär! Men det finns mera. Mycket mera.



Det finns ett amerikanskt program, där familjer med små resurser, stora hjärtan och stora familjer får hjälp med att få nya hus byggda. Och det är ju behjärtansvärt. Men det är inga normala hus. Nej, STORA HUS OCH STORA RUM!! BIG!! Inte ens alla miljonärer ligger i samma husklass. Varför? Varför skall det vara så stort? "Så att ni skall kunna koppla av och bara vara". Kan man inte koppla av i lite mindre rum även om det är mera normalt? Jag bara undrar. Och när allt är klart så har man bjudit in hundratals människor inklusive hejaklackstjejer som skriker och skränar så de är nära svimningsgränsen. Alla blir liksom alldeles upphetsade och vet man inte vad det är fråga om så kan man tro att det är något fanatiskt religiöst möte där man skriker ikapp och blir från sina sinnen. Otäckt! Kan man inte visa familjen deras hus under lugna, lågmälda former. Varför allt detta ståhej och oljud?



Heminredningsprogrammen avlöser varandra. Jag har sett när programledarna har stått och hånskrattat åt soffan i vardagsrummet som ser helt normal och fin ut. "Den ska ut"! skränar man. Det är något här som har gått fel, kan jag tycka. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men något läskigt är det. Jag blir som en snigel som vill krypa in i mitt skal och strunta i hur alla säger att det skall vara och bara vara där inne. I skalet. Jag börjar tycka mer om kök som är lite slitna, där man ser att någon har levt. Jag gillar när jag ser bilder på hemmamålade köksluckor i färger som den som bor där tycker om, som är lite personliga, inte som är urflotta och dyra och något som man nästan känner att man måste ha för att vara med i en speciell "liga". "Hemmamysligan"! Och som någon annan har valt!



Det finns annat som jag är "mätt" på. Alla tävlingar. Nu menar jag inte tävlingar som i lekar. Det livar upp lite och är underhållande. Men det finns så många så det är svårt att välja vilken man skall se även av dom. Ser man allihop blir man mätt på det också. Nej, jag menar tävlingar som blir blodigt allvar för de som deltar. Sång, dans, musikaler, programledartävlingar etc. Man tappar intresset till slut. Struntar i vem eller vilka som vinner. Tjusningen är borta. Det blir samma känsla som när man åker till Birsta. Även om det aldrig har varit riktigt roligt, så fanns det en tid när det kändes kul att säga: "Skall vi åka ut på Ikea och strosa och småshoppa, kanske ta en fika eller en burgare på "Donken"? Nu väljer jag aldrig att åka till Ikea och strosa. Dit åker man bara om man vill eller måste handla något. Och försöker hitta närmaste genväg till kassorna, eftersom det liknar ett mindre maratonlopp att färdas där.



Dessutom så finns det en uppsjö av alla sorters affärer. "Skall vi köpa en ny brödrost?" "Var då?" "Siba, El-giganten, Media-markt, Coop, ICA-Maxi, Rusta, ÖB, någon av affärerna innen i gallerian, eller...?" Jag blir trött. Jag blir mätt. Säljer de inte brödrostar på "lill-ICA" här uppe? Snigeln ger sig tillkänna igen. Mer och mer, oftare och oftare. Jag tror faktiskt att det finns många sniglar runt omkring mig. Vi blir fler och fler. Vi kryper in i våra skal och där har vi det ganska gott. Vi behöver bara komma ut ibland. När vi själva vill.