"... och gråten är min när du gråter..."

Ett av de mest traumatiska minnen från min lillebrors uppväxt var när han inte fick ta emot sitt efterlängtade diplom i simskolan.

Året var nog 1970. Mor och far hade sommarstuga i Skrängstabodarna, den som låg en bit ute i vattnet. Min elva år yngre bror var yster och glad den här dagen.Brunbränd med krit-vita lockar som dansade runt halsen och med mintgröna badbyxor dansade han fram och tillbaka i ivrig väntan att få åka till Björkön, där han gått i simskola i några veckor. Idag var det avslutning och alla barn skulle få diplom.

Jag hade kommit ut och hälsat på. Jag ville ju vara med och titta när lillebror fick en liten utmärkelse. Detta betydde så mycket för honom. Att få bli bekräftad och att få känna sig duktig. Vi åkte ut. Pappa, brorsan och jag. Vi satt i ring, alla barnen tillsammans och fröken tackade alla för ett fint samarbete och skulle nu dela ut diplomen. Hon räknade upp namnen, ett efter ett. Jag iakttog Anders ansikte och kunde konstatera att han riktigt suktade och log av förväntan och upphetsning.

Alla namn räknades upp. Alla utom Anders namn. Han tittade på fröken med ett oförstående uttryck. Pappa gick fram till henne och frågade vad som stod på. Varför fick inte Anders diplom? Varför var han det enda av alla barn som inte fick något ? Jo, han hade tydligen varit borta en gång för mycket. Två gånger tror jag det var sammanlagt. Lillkillen sprang ner till sjön och mitt hjärta brast.

På hemvägen satt han tyst och ihopkrupen i baksätet på bilen. Jag har aldrig sett en så sorgsen åtta-åring. Mamma mötte oss med glad min men blev alldeles förskräckt när hon såg sin lille vithårige son rusa utan ett ord över gårdsplanen och in i stugan. Han slängde sig på sängen och storgrät. Vi dog inuti. Jag lovar att det tog många år innan vi kom över detta övergrepp. Det gör fortfarande ont i mig, det är nästan svårt att skriva om det. När jag berättar det muntligt, så brister rösten.

Det är länge sedan nu. Anders var som sagt 8 år och idag är han 46. Men ibland spelar det ingen roll hur många år som gått, hur mycket tid som kommit emellan. Minnen kan vara så taggiga och vassa, tränga sig så långt in och aldrig försvinna. Detta är ett av dom.