När Mia åkte hem sken solen fortfarande. Regnmolnen var skingrade och klarblå himmel tronade över det vackra landskapet. Bilen gick oklanderligt trots de många milen den jobbat sig igenom under åren. Det kändes skönt nu. Mycket skönt. Mor mådde bra och de hade umgåtts ett par timmar. Och haft trevligt. Få se, vad skulle hon laga för middag idag då? Mattorka! Det hade hon haft i flera år nu. Tänk om hon kunde göra veckomatsedel som hennes duktiga väninna, matmamman, alltid gjorde. Vecka efter vecka, år efter år. Hon hade provat några gånger. Och tyckte det var så roligt. Då satte hon sig ner och bläddrade i kokböckerna. Blåste dammet av dom och blev energisk och entusiastisk. "Ja, den rätten var det länge sedan jag gjorde. Varför har jag glömt den?" Och så skrev hon och blev ivrigare för varje veckodag som skulle få en egen maträtt.
Sedan skrev hon inköpslistor och åkte och handlade. Och så fanns det mat till alla maträtter för hela veckan. "Å så roligt och inspirerande! Och mycket trevligare att laga maten också ! Det här skall jag fortsätta med".
Suck, inte fortsatte hon med det. Det var nog disciplinen som saknades. Hon var alldeles för lite målinriktad och för lat. Ingen riktig matmor faktiskt. Tyvärr. Hon önskade att hon skulle brinna mer för den uppgiften. Gå in för den och kunna laga så mycket god mat att alla skulle säga: "Vi skall hem till Mia och äta, och då får man alltid något extra och supergott! Jag ääälskar att äta hos henne!". Det var nog knappast någon som fällde sådana kommentarer om henne.
Medan hon väntade på att rött skulle bytas till grönt, beslutade hon sig för fiskgratäng. Med grädde och kokt potatis. Det var verkligen länge sedan. Hon skyndade in till affären och köpte det som fattades. En snabb titt på klockan fick henne att få den där klumpen i magen. Stressklumpen. In i bilen och hem, fortare än blixten. Hon hann slänga på potatisen på spisen och in med fisken i ugnen. Hann till och med fixa till svinryggen och bättra på mascaran. Ett litet leende och hon var nästan nöjd med spegelbilden. I alla fall idag.
När nyckeln rasslade i låset gjorde hjärtat ett litet extra skutt. Nu kom maken hem. Hem från en ansträngande arbetsdag. Alla dagar var ansträngande. Mia hämtade ett glas juice och gav honom medan han hängde av sig jackan. Han tog emot det och slukade innehållet på en sekund. Log och tackade henne. "Dröjer det länge innan maten är klar?" Nej, en kvart-tjugo minuter ungefär. Maken gick till skafferiet, tog fram tunnbrödspaketet och bredde en macka. En "aperitif" för att dämpa den värsta hungern.
De åt och pratade om dagen. Småskrattade och berättade. Köket blev hemtrevligt. Fullt av liv. Och det tyckte hon om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar