"If you´re going to San Fransisco, be sure to ware some flowers in your hair...". Flower power. Blommor i håret, på kläderna, på bilen. Älska alla, kyss alla, krama alla. "Piece and understanding..."." Fred på jorden" . "Love, love, love" ; "all you need is love...". "The world will be a better place...".
Året var 1967. Kärleken blommade. Även i mitt liv. Min unga romans med min pojkvän. Sommar, klippor, hav, biokvällar, promenader i blåst och regn, kramar i porten. Drömmar om framtiden.Om att få vakna tillsammans och dricka te eller choklad på morgonen. Procal Harem sjöng "A whiter shade of pail". De sjöng sig in i allas hjärtan. Den fick till och med titeln "Sommar -67". Det säger allt.
Förälskelsen stördes av bråk. Bråk, gråt och försoning. Missförstånd. Alltför ofta missförstånd. Drömmar som grusades. Och återvände för att återigen försvinna. Och till sist bli bara... grus. Kvar var bara konturerna och en besk eftersmak.
Det blev inte som man tänkt sig. Det som var så ljust och vackert blev mörkt och trasigt. Trots att alla sjöng och dansade och hade blommor i håret. Det handlade ju om kärlek. Om att inte äga någon. Om att inte förtrycka någon. Man kände sig lite lurad. Lurad på livet. Besviken på kärleken. Desillusionerad.
Den första kärleken glömmer man aldrig. Den etsar sig fast. Känslan, musiken, dofterna. Den kan komma igen i drömmar efter många år. Men lever inte. Den kräver inget, tar ingen plats, stör inte. Den finns där; undanstoppad, bearbetad, bevarad som i formalin. Och har ersatts av en större kärlek. En som räcker livet ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar