Det har funnits många stunder när man funderat över var barn får allt ifrån. Det har nog alla, i synnerhet alla som är föräldrar, råkat ut för. Barn har en förmåga att uttrycka sig klockrent men även i gåtor. I vissa fall rör det sig om dråpliga kommentarer, i andra fall rör det sig om uttryck man aldrig hört och heller aldrig får reda på vad de betyder eller var barnen fått dem ifrån.
Jag tänkte nu mixa dessa olika kategorier. Det dyker upp lite omväxlande episoder i mitt huvud. Alla har många år på nacken.
Jag har en kusin som heter Håkan. Han var lite lill-gammal när han var liten och fällde en del härliga uttalanden:
Vid ett tillfälle var han ganska snuvig. Det rann rejält från näsan och Håkans mamma, min moster, påpekade att han borde snyta sig. Det gjorde han inte. Min moster fortsatte att påpeka att han måste snyta sig. Efter ett tag blev lille Håkan less på tjatet och sa: "Låt det linne vö van!" Vilket betydde: "Låt det rinna, för f-n".
Han hade tydligen fastnat för diverse svordomar och tyckte nog det lät vuxet och fint. Eftersom han bara var ca 3-4 år, så anser jag att dessa kan citeras. Han fick en dag genom fönstret se sin farbror (vilken var min morbror) komma gående till deras hus. Han tyckte han borde meddela sin mor och far om att gästen nalkades, alltså Håkans farbror. Denne var liten till växten, ca 1,65 över marken. Han vände sig inåt rummet och ropade: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-van också!" Detta betydde: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-f-n också!" Var han fått detta ifrån visste naturligtvis ingen. Men vi vet att små grytor också har öron.
Varje söndag satte sig Håkan under bänken i köket, i den lilla öppningen, en bra stund. Och så sade han alltid samma sak, nämligen: "Itag ä det söntag. Tå heter ja Johan!" Vilket betydde: "Idag är det söndag. Då heter jag Johan!" Ja, var fick han det ifrån? Ingen som vet.
Min syster var också ganska skojig. Mor och far har berättat att de skulle lära henne att säga sopskyffel när hon var ca 2,5 år. "Layne, kan du säga sopskyffel?" Lilla Layne svarade: "Bahyttan". Mor och far fattade ingenting. De försökte och försökte. Men utan resultat. Svaret var alltid detsamma: "Bahyttan". Då skulle de försöka göra det lite lättare. De började med att säga: "Layne, kan du säga sop?" Layne: "Pop". Mor och far: "Skyffel". Layne: "Fyffel". Glada i hågen sade mina föräldrar i kör: "Sop-skyffel"! Layne: "Ba-hyttan!" Var fick hon det ifrån, lill-tulla? Ingen som vet.
Även undertecknad hade ett uttryck som varken föräldrarna eller jag själv har en aning om var det kom ifrån eller vad det betydde, nämligen "akka-vangela". De försökte naturligtvis med allt, bl a "åka vagn" men icke! Yngsta dottern min, Sanna, hade något liknande. Hon upprepade ordet "kockeskock". Vi försökte med allt. Från dockskåp till skog plus allt annat man kunde komma på. Men inget dög. Det var bara "kockeskock" och så pekade hon ut genom fönstret. Vi trodde ändå på att det var den mörka skogen när månen sken på kvällen som var objektet. Idag tror hon själv att det var det som var kockeskock.
Ja, så kan det vara med barn. Som jag nyss betonat i de två senaste inläggen: Barn är underbara och jag förstår Mark Levengod och andra som skrivit helt fantastiska böcker och citerat många, många små filosofer i vår förunderliga värld!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar