"Working nine to five..."

En ung mamma med mycket blommig kjol och svart linne. Med blont uppsatt hår i något slags hästsvans, står hon bredbent, nästan som om hon precis skall gränsla en häst. Maken gullar med nyvaken baby i vagnen.

En liten, medelålders glad dam i kakhi-färgade byxor till knäna och vita vader, skrattar med kassörskan och har trevligt medan hon uträttar sitt ärende.

En äldre dam på ca 80 står med sin dotter, åtminstone får man intrycket mor-dotter, och vill uträtta ett ärende. Den man tror är dottern är mycket irriterad på damen, som troligen är mamman då, och beklagar sig för kassörskan. Kassörskan lyssnar, tittar på den äldre damen och på dottern. Hon stryker svetten ur pannan. Man anar en tydlig ansträngning att dölja irritation. Hon lyckas dock ge sken av ett slags tyst diplomati. Skönt. Professionellt.

En gammal dam i röd/vit-randig t-tröja, kort, fräsig grå frisyr med bling-bling i öronen har precis uträttat sitt ärende i en av kassorna. Men tydligen tycker hon att det är trevligt med uppmärksamhet, eller kanske tycker hon det känns bra att bli bemött med respekt och värdighet, så hon fortsätter att gå runt framför kassorna i sakta mak. Med sin knall-blå rollator. Fram och tillbaka.Hon liksom svävar fram och till slut stannar hon framför en av personalen och utbyter lite åsikter. Sedan sätter hon sig. Vilken tur att det finns hjälpsamma med-kunder som hjälper till att ställa stolen i rätt position.

Själv sitter jag och iakttar allt detta. Jag ser alla bakifrån. Ett ganska intressant perspektiv egentligen. Man kan utläsa lätt irritation, trötthet, på hur man står med fötterna. Ibland rör de sig nästan inte, men efter ett tag trampar de otåligt och börjar krafsa utefter smalbenen.
Den unga mamman med den blommiga kjolen står hela tiden, och den är ganska lång, tiden, bredbent och verkar fortfarande färdig att svinga sig upp på första bästa springare. Ingen irritation där inte. Snarare fast beslutsamhet.

Själv sitter jag med vita ben och svart klänning, dock ett tunt tyg som tur är, i denna högsommarvärme. Hungrigt "sippande" på en kaffe latte som banken så generöst bjuder på ur en high-tec-apparat. Och iakttar dessa brokiga människor. Även kassörskorna ingår i denna min iakttagelse. De är coola. Åtminstone lyckas de att se ut att vara det. De är idag endast tre stycken. Vi kunder är betydligt fler. Vissa av oss skrynklar ihop nummerlappen, slänger den på bordet, och går.Vi andra sitter snällt kvar, knorrar lite, men genomlider väntetiden. Allt man måste hinna denna eftermiddag passerar revy. Stressen kommer krypande. Men lugn. Det ordnar sig. Det märks av en del av kassörskornas glada skratt och lediga gester. De inger liksom trygghet och förtroende. En del upplever det som provocerande. Jag väntar. Till slut blir det min tur också.

På 70-talet gjorde Hasse & Tage en låt, där dom sjöng: "Vad i h-e har dom för sig ini banken efter tre?" Nordbanken har öppet till 5, eller kanske till och med till 6, så jag vet vad DOM
gör i banken efter tre. Dom jobbar!!