"Birdie nam-nam!

Vi var hembjudna till kära vänner. Det var så trevligt. Och så gott. Denna fantastiska kvinna är nästan som klippt och skuren ur en sådan där tidning eller kokbok eller TV-program med matlagning och goda recept. En riktig mat-mamma. Det var inte bara en form med underbart god potatis-bön-sallad med exotiska kryddor utan det var flera. Flera formar och byttor med röror av ananas, mango, tomater, lök, oliver, kapris, feta, ...you name it! Till detta, härliga grillspett med kyckling, goda korvar, grönsaker och ja, allt man kan önska!

Inte nog med det. I detta charmiga hus, finns också blommor. Alltså BLOMMOR! Jag har också blommor, men det är inga blommor jämfört med dessa. Bland dessa fanns orkidéer av många slag. Och inte bara att de är orkidéer. Som blommar. Nej, den orkidé som stod i vardagsrummet var den vackraste jag någonsin skådat. Det hängde klasar med blommor. STORA blommor! De såg faktiskt konstgjorda ut. Men icke! Inte här inte! Efter att ha stönat av beundran några minuter, så undrade jag, tyst för mig själv, vad jag gör för fel. Jag har nämligen en orkidé hemma i fönstret som inte blommat på två år. Bladen är gröna och fina men det har inte kommit ngn ny stängel. Det har till och med kommit ett nytt blad. Och varje gång jag vattnar spanar jag efter en stängel. Men jag kammar noll! "Frugan har gröna fingrar" säger väninnans make stolt. Med all rätt.

Vad har jag för fingrar ? Undrar jag och tänker på alla gånger jag tagit in råd och rön om blommor och bin och lärt mig att det är bättre med ett "skitigt" pekfinger, om det är "skitigt" p g a att man stoppat det i jorden. För att känna efter om blomman behöver vatten. Bättre smutsiga fingrar än gröna fingrar lärde jag mig då. Men inte har mina blommor blivit finare för det. Till och med clivian, som jag trodde var ett säkert kort, har slutat blomma.

När vi hade ätit och pratat och skrattat, vid den obeskrivliga jordgubbspajen med kar-de-mumma-smak och den hemmagjorda körsbärslikören, släpptes Sture ut. Sture är familjens stolthet och en ljuvlig, turkosblå liten undulat som lärt sig en hel massa ord och meningar. Han flög och satte sig på mitt finger och även på kanten på likörglaset. Detta tippade och likör välldes ut på fina duken. Ingen reagerade. De är vana vid det. Det är klart Sture måste få sig lite likör på lördagskvällen! Och även lite vin. Det är tydligen ovanligt att en så liten fågel lär sig prata så många ord. Men! Den här familjen pratar och gullar och umgås med honom så till den milda grad att han kan inte annat än inlemmas i tryggheten och trevligheten. Och då måste man ju kommunicera!

Ja, en fantastisk kväll. Hos en fantastisk familj. På slutet av kvällen, när Sture flyger och far mellan oss alla och smakar på paj och likör, så kommer tankar smygande. Tankar om vad det är som gör att jag inte är så duktig på matlagning och blommor och husdjur. De husdjur jag haft har jag, som tidigare berättats om, tagit död på. Maten går väl att äta, men är inte jämförbar med detta hushålls. Blommorna. Ja, kommentarer överflödiga. Jag berättar för Stures familj om de husdjur vi för närvarande har. Kajorna! Kajorna som har byggt bo i vår skorsten och som samlades denna dag, lite tidigare, för något slags sammankomst. De satt, fyra stycken, på hustaket och tjattrade med varandra. Efter en stund kom en femte kaja och blandade sig i. Det var mycket intressant att iaktta dem, där vi satt i bilen, min man och jag. Vi fascinerades av dessa skapelser. Men de var långt från Sture och hans "haranger". Tyvärr också de enda djur vi för närvarande orkar med.

Jag beundrar människor som har sådan energi och känsla för det de gör. Jag orkade knappt prata med katterna när vi hade dem. Har liksom inte riktigt den läggningen. Jag vet inte vad det beror på. Kan bara konstatera att vi är olika. Och det finns väl en tjusning med det. Det var i alla fall en tjusning att få gästa en familj som har mycket av det som inte jag har. Jag tröstar mig med att nånting har jag väl... Kanske... Och det jag inte har kanske jag ändå kan lära mig att bli lite bättre på. Eller?