Undervisad av en bo-mes

Vi sliter och släpar. Bär bräder och slänger. Sorterar och sparar. Rensar och packar. Kroppen värker och huvudet dunkar. Det är fyllt av tankar och bilder på lägenheten. Lägenheten som vi alldeles snart skall flytta in i. Vilka möbler skall vi göra oss av med? När man lämnar ett hus och kommer till en mindre lägenhet, blir det ett överskott på grejor. Vad skall sparas och vad skall slängas eller skänkas bort eller säljas? Hur skall vi möblera? Vilka färger skall vi ha? Oh, vad trevligt det skall bli. Varför sväller mina fötter och händer? Varför kan jag inte sova på nätterna? Fast jag är så trött, så trött?!

Min gamla pappa skall också flytta. Men det vet han inte om. Så jag måste hjälpa honom också. Skall köpa lite saker som han behöver i sitt nya hem. Och köra ner lite möbler till honom. Jag vill att han skall ha trevligt på sitt rum. Lite smålampor och hemkänsla. Lite mys. Och tavlor som han själv målat och som han så väl känner igen. De är snart det enda han känner igen. Det går runt i mitt huvud.

När jag gick genom vår hall häromdagen, hörde jag ett främmande ljud från öppna spisen. Jag stannade till och tittade in. Vad fick jag se, om inte en liten fågelunge som ramlat ner genom skorstenen?! Kajorna har ju som bekant byggt bo där. Min man tog på sig en handske och fick den lilla sötnosen upp på handen och ut på gården. Där satt den och kunde inte annat. Jo, den flaxade lite med vingarna, men kunde uppenbarligen inte flyga. Senare, när vi lastade på släpvagnen med mera bräder, hördes det ett fasligt kraxande och skrikande ovanför oss. Ett helt gäng med kajor flög och cirklade över våra huvuden. "Vad är det med dom?" undrade jag. "Dom är bekymrade för ungen som inte kan flyga" svarade min man mycket förnumstigt. "Oj, engagerar dom sig så mycket?" kontrade jag och kände mig i samma stund dum som en gås. (Fast är dom så dumma egentligen?) Bestämde mig för att lära mig mer om kajor, gäss och fåglar överhuvudtaget. När allt detta är över. När jag landat.

Morgonen efter stod min man vid björken som växer vid uthusen. Han stod lätt böjd över ett hål i stammen och smålog. En bofink (eller talgoxe eller möjligen blåmes) har lagt ägg där och ljuvliga, duniga små ungar har kommit fram. De kvittrar och piper och mamman flyger flitigt och hämtar mat åt sina små. Vi myste och njöt av att se de små liven. Och kände vördnad för livet och livets källa.

Mitt uppe i vårt idoga arbete, stannade jag liksom upp och insåg att dessa små, instinktstyrda skapelser just påmint mig om något jag länge vetat. Något mycket betydelsefullt. Nämligen att det som är viktigt, är de grundläggande, elementära tingen i livet. Att ha det som när och skyler. Ett bo och mat att äta. Nära och kära som bryr sig. Och livet går vidare. Plötsligt rann all stress av mig. Varför låta sådana lyxiga och delikata angelägenheter som färg och möbler få trötta ut mig? Det fick mig att sätta allt på rätt plats. Så, man lär sig något varje dag, även om det är av en blåmes.