Für Greta, Dagny und Elise...

Två systrar bodde tillsammans. Fröknarna Björklund kallades dom alltid. Båda var ogifta och de var lärarinnor. Den ena undervisade i en skolklass. Den andra höll pianolektioner i deras gemensamma hem. Jag lärde mig spela piano hos den senare. Greta hette hon. Hon hade mörkt hår, lite ihopknipna läppar och var så där sträng-snäll som en fröken skulle vara. Jag tyckte nog om henne. Hon var rak som en eldgaffel i ryggen där hon satt framför pianot bredvid mig. Vi hade var sina pianopallar med stoppning. Förutom pianots ABC så lärde fröken Björklund mig att spela Tonerna av Sjöberg, Wienervalser, Poem och Für Elise. Och några fler. Varje lektion kostade 25 kronor och jag fick alltid ett handskrivet kvitto med tjusig skrivstil.


Det är så många år sedan men jag kommer fortfarande ihåg hur det luktade hos fröknarna Björklund. En aning instängt men ändå trevligt. Dagny, som Gretas syster hette, samlade på prydnads-katter. Hon hade en hel bokhylla full med porslins- och glas-katter i sitt rum. Över 200 stycken, om jag inte minns fel. Det var fascinerande, tyckte vi småflickor då. Hon undervisade i mellanstadiet och var en ganska tystlåten och stillsam kvinna.

Det gick en del rykten om dessa systrar. Att de hade vilda fester och var ute och åkte med raggarna på kvällarna. Att de klädde sig osedligt; i svarta skinnkläder och urringade tröjor. Jag såg för min inre syn hur detta skulle te sig, men jag hade väldigt svårt att ta in det. Men vi trodde nog i många år att det var så. Nu förstår jag bättre. Illvilliga rykten som spred sig för att två, mycket trevliga och prydliga och till åren komna systrar inte gift sig som de flesta andra, utan valt en annan väg. Visst var det annorlunda, men vad gjorde det?

Jag tänker på dom varje gång jag åker förbi stället de bodde på. Det var precis bredvid skolan jag gick i, den med trägolven, stentrapporna med fossil och de höga fönsterbänkarna och den arga vaktmästaren. Nu är både skolan och lärarbostäderna, borta. Och systrarna Björklund är också borta. Det känns lite konstigt. En plats som "kryllat" av människor. Av barn och lärare. De glada skratten från lekar på skolgården, skriken och de spröda pianotonerna med "Skalor och Etyder" är också borta. Märkligt, på något sätt. Vissa gånger blir det mera påtagligt hur konstigt livet är...