Doktor "do little".

"Men se goddagens! Hur var det här då? Och hur var namnet? Jag heter Blom"! Dessa meningar upprepades ett antal gånger i en TV- revy för sisådär 40 år sedan. Eller kanske mer. En läkare gick "ronden" och stannade upp några sekunder vid varje patients säng och uttalade dessa meningar. Och gick sedan vidare till nästa. Och nästa. Och så vidare. Det var sextiotalets underhållning i god samhällskritisk anda.

Den här revyn dök upp i mitt minne för ett tag sedan, efter att jag varit på läkarbesök vid vårdcentralen. Jag har inte varit hos läkaren på flera år och hade så äntligen fått en tid. Tänkte att det var lika bra att dra alla besvär och åkommor nu när jag hade chansen. Så jag skrev en lista. " Det är inte klokt egentligen, vad sjuk jag är!" Det konstaterade jag liksom när jag såg allt på "pränt". "Läkaren kommer att tro att jag är hypokondriker" sade jag till min man dagen innan. Min fibromyalgivärk som bara blivit värre, diskbråcket som bråkar i tid och otid och tydligen spricker upp när det vill, wip-lash-skadan, min nedsatta hörsel plus andra diverse besvär. På morgonen innan jag gick till vårdcentralen, övade jag tyst för mig själv vad jag skulle säga, så att jag inte skulle glömma någonting.

Nåväl, jag möttes av en manlig läkare i min ålder, mycket sympatisk och trevlig. "Doktor Flink" presenterade han sig och räckte fram handen. "Agneta" kontrade jag. Och log. Han var bekymrad över att datasystemet inte fungerade och därmed hade han inte kunnat läsa in sig på mig. "Men vi kan ju prata i alla fall. Kanske vi ska gå ut och prata på ett kafé?" skojade han. Efter diverse skratt sansade han sig och bad mig berätta om mina besvär. Jag hann knappt med den första; fibron. Jag nämnde nåt om "du kanske tror jag är hypokondriker"-grejen. "Jag tror absolut inte det! Jag fattar inte att du kan se så glad ut med dessa kroniska besvär! Fantastiskt, tycker jag!"

Det började "spela" i ögonen på honom och han sa: "Jag är faktiskt fibromyalgi-läkare, så idag har du haft tur". Jag blev glad. Och överraskad. "Om du vill kan jag berätta lite om vad forskningen kommit fram till". "Ja, vad bra!" sa jag. Och han berättade. Och berättade. Det var mycket intressant. Jag började dock skruva otåligt på mig. Hur skulle jag hinna med resten? Till slut pep jag lite försiktigt: "Jo, det var faktiskt ett par saker till också... "Jag är ledsen, men halvtimmen har gått. Jag får bara en halvtimme med varje patient, så tyvärr, tiden är ute". "Va?! Sa jag. Jag pep inte nu. "En halvtimme?" Min hjärna gick på hög-hög-varv. Varför sa karln inte det från början, så hade jag frånsagt mig fibro-föreläsningen. Var det inte JAG som hade den här tiden? Var det en föreläsning jag hade betalat för? "Jag vill ha ett EKG och kolla min hörsel! Jag hör jättedåligt! Har gjort det ganska länge nu". Orden studsade ur mig med kulsprute-hastighet. Doktor Flink blev stressad, slet till sig en papperslapp och skyndade sig att "rafsa" ner båda sakerna på ett papper. "Du får kallelse till hörcentralen och kan gå ut till flickorna på labbet nu och få ett EKG!" Snabbt och effektivt! "Klarrrt och betalllt"! Som Patrik Larsson skulle ha sagt.

Doktor Flink och jag skakade hand och jag tackade för hjälpen. Han hade ändå skrivit ut en medicin och en remiss. Det var bra jobbat med tanke på föreläsningen. Och halvtimmen. Man får vara glad för det lilla...