En liten, liten gumma i en liten, liten stuga i en liten, liten by...

Ja, så har man då varit i Baksjöliden. En liten ort i Lappland, några mil ovanför Fredrika. Utan att vara elak, så är det ett ställe som jag tycker gör skäl för namnet. Det är helt enkelt "bakom". Bakom, eller bortom, "all ära och redlighet". Jag kan inte annat än beskriva den platsen som en landsväg med skog, skog, skog, skog, en och annan tjärn och mera skog, en liten by till, och mera skog och vackra berg längst bort i horisonten. De som orkat stanna kvar är få till antalet och måtte ha ett enastående "rotsystem" som gör att de inte kan slita sig. En av de kvinnor som bor där, i Baksjöliden, är ett riktigt rejält "fruntimmer". Sjuttiofem år, en och femtiotvå lång och lika jordnära som påskliljorna som lyser i hennes slänt framför huset. Med en kraft-karls styrka hugger och klyver hon veden till vedspisen i det lilla köket. Med metspöt i högsta hugg, besöker hon tjänarna som ligger "grann-gårds". Sätter sig på bryggan eller i båten och drar upp röding. Eller forell. Eller gädda. Hon hinner inte mer än slänga ut flötet på vattnet så rycker det i kroken. Och hon drar. Rakt upp i luften drar hon och slänger fisken bakom sig. Nitton stycken drog hon under den stund jag satt bredvid henne. Hon drog och jag krokade av dom. Jag drog två.Och min man två. Judit fick nitton, som sagt. Hon berättade om sommaren för ett år sedan. Hon hade åkt till den andra tjärnen. Hon hade parkerat bilen vid vägen och gick en liten stig genom skogen ner till vattnet. Hon metade som vanligt, drog upp fisk , fortsatte meta. Plötsligt kände hon att hon inte var ensam. Hon tittade upp och någon stod på andra sidan tjärnen. Den är inte så stor, tjärnen, men det var den som stod där. Och tittade intensivt på henne. En stor, kraftig, livs levande brun-björn! "Den var jättevacker! Ena örat var lite ljust och pälsen skimrade i olika, bruna nyanser"! Judit berättade vidare: "Jag sa högt för mig själv: Nej, jag tror inte det är sant. Så såg jag hur björnen började lufsa mot det smala vatten-sundet och kom närmare mig. Då sa jag högt igen: Nej, nu får det vara nog"! Hon packade sina pinaler, men tog sig inte tid att trycka ihop metspöt, varvid det träffade en gran och det uppstod ett "sjungande" ljud. När björnen nåddes av det, blev den förmodligen rädd. Den vände och sprang iväg. Och Judit åkte hem. Om hon blev rädd? Lite. Men inte så rädd att hon låtit bli att åka tillbaka till samma tjärn. Flera gånger! Ensam! "Det där förstår jag verkligen inte" sa jag med mycket bestämd stämma, eftersom jag lider av björn-skräck. "Gör du int´?" svarade Judit. "Nej, verkligen inte! Är du inte rädd?" "Vad ska han med jag till?" kontrade fruntimret!! På sin charmigaste dialekt. "Ja du, Judit, du är verkligen helt otrolig du" sa jag. Hon skrattade sitt mysigaste skratt. "Jo"! Sade hon och körde vidare i sin vita Mercedes från 1993.