"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag"

Den 20 maj 1988. Vaknade utan att ha sovit speciellt mycket. Fjärilar flög runt, runt i magen. Detta var en härlig dag! Solariet klockan åtta, sedan direkt till "frissan". Min f d granne, Annelie, skulle fixa mitt hår på sin frisering. Bara att få ägna så många timmar åt sig själv var både ovanligt och underbart.

Fyra timmar! Fyra timmar tog det att bli vacker. Så vacker som jag nu kan, eller kunde, bli. Jag blev hämtad klockan 12. Klockan 13 skulle vi vara på plats, klädda och redo. Men när vi kom hem, efter "frissan", blev det tidsbrist! Kläder på, flickorna skulle klä sig fint, och lilla Sanna, 2,5 år, blev hjälpt att få på sig en ljuvlig klänning, vit- och marin-randig med vit krage och blå rosett med vinröd, hemstickad kappa som mormor hade gjort.

Ilfart ner till stan. Vi småsprang in till lokalen och väl inne, så fick vi i alla fall vänta. Något rastlöst gick vi fram och tillbaka. Vi satte oss på en bänk med galonklädsel. Till slut kom människorna som vi väntade på. Och ceremonin kunde börja. Rummet var ett oväntat tråkigt, avlagt kontorsrum, där sladdar från datorer och andra maskiner låg framme på golvet och samlade damm. Man kan säga att det var en föga passande inramning till denna fantastiska tilldragelse, som kräver romantiska inslag.

Talet som hölls var 2,5 minuter långt. Det var den långa versionen. Det avslutades med att vi, Kent och jag, lovade älska varandra hela livet. Vad de vittnen som var med inte visste, men som vi visste, var att hela livet egentligen var hela evigheten! Ett fantastiskt löfte! Som verkligen krävde eftertanke. Och eftersom det var genomtänkt så blev det ännu underbarare! Ofta sägs det att man skall älska varandra för evigt. I detta fall så var det verkligen en önskan om "evigt" i ordets bokstavliga bemärkelse. Och det är det fortfarande.

Det var en underbar dag. Efter vigseln samlades vi med några få vänner och familjen och åt en enkel måltid. Det fanns nu ingenting kvar att vara nervös för och allt var bara en ljuvlig kväll. Vi öppnade presenter och hade roligt. Bröllopsresan gick av stapeln morgonen efter och den gick ända till Stockholm. Med tåg. Vi hade tagit med varsitt vinglas och delade på en flaska vitt, mousserande vin på tågresan. Vi var så kära och så lyckliga!

Ja, det har alltså gått 20 år nu sedan vi gav våra löften. Och vi vandrar fortfarande på den vägen. Vi är också inställda på att fortsätta och hoppas på att få göra det för evigt. Äktenskapet är en fantastisk anordning. Visserligen är det upp och ner, livet är ju inte lätt. Men om man har bestämt sig för att hålla ihop, så blir det en annan dimension på det hela. Efter varje prövning man går igenom tillsammans, så har man kommit lite närmare varandra. Och när man tror att man inte klarar mer, så ändras kursen och man klarar ännu mer och man har kommit varandra ännu närmare. Sedan blir det bara bättre och bättre.

Så, i tisdags firade vi 20 årig bröllopsdag. Jag fick den vackraste bukett röda rosor jag någonsin sett! 20 knallröda rosor! Och på lördag så skall vi äta en god bröllopsmiddag tillsammans med våra underbara barn och barn-barn! Det ser vi fram emot. Och eftersom min man är min bäste vän, så blir det faktiskt, om inte min bäste väns bröllop, så i alla fall min bäste väns bröllopsdag!