"Lady in red"

Idag cyklade jag ner till city. Men bara en "snabbis". Jag handlade lite mat på Hemköp i stenstán. Vilket gjorde att jag inte alls vistades på ovansidan, på Storgatan och själva centrum. Det var väl inget konstigt med det, kan man tycka. Nej, det var det inte heller. Såvida man inte betänker att jag då inte heller träffade på Gullan. Det var konstigt. Åtminstone lite ovanligt.

Gullan är en mycket parant kvinna. Hon bär sina år med heder och utgör numera stommen i Sundsvalls flanörer. Om man räknar med människor som mycket ofta, för att inte säga alltid, finns med i vimlet i city. Gullan är alltid där. Om jag befinner mig vid Navet, så är hon där. Om jag strosar på Storgatan, så är hon där. Om jag söker mig in på ett av alla mysiga caféer, så är hon där. En dag för inte så länge sedan körde jag bil och försökte smått stressad hitta en parkeringsplats nära Kulturmagasinet. Jag reflekterade över en dam i vita byxor, knallröd kavaj, vitt blankt hår i page-frisyr och läppar lika lysande röda som kavajen. Något tveksamt försökte hon korsa den livligt trafikerade gatan. Med en lätt skrämd men stadig blick trotsade hon farorna. Det var inte Gullan från Arkadien, men dock Gullan från Bredsand. Vacker som få. Och ståtlig likaså.

Jag minns henne från min barndom. Hon är mor till sex barn. Fem pojkar och en flicka. Flickan gick i samma klass som mig under hela låg-, mellan- och högstadiet och heter Karin. Hon visste redan från första klass att hon ville bli sjuksköterska. När fröken frågade vad vi ville jobba med när vi blev stora tvekade hon aldrig. Karin räckte alltid upp handen: "Sjuksköterska!" svarade hon bestämt och kavat. Det är bara henne jag kommer ihåg när det gällde framtida ykesval eftersom hon verkligen blev sjuksköterska. Och sedermera barnmorska. Ja, hon var en målmedveten tös och inte bara det; utan en duktig sådan.

När jag var på jakt efter en lång-klänning att ha på en fest kring sensommaren så stötte jag på Gullan på en liten tvärgata. När jag cyklade förbi Torget satt hon med några av sina bekanta och njöt av en glass-strut en solig eftermiddag. Jag stannade cykeln och sa: "Gullan! Är Du här idag också?!" "Ja, om inte jag är här, då har stán rasat"! Kontrade Gullan och slickade skrattande på sin glass med sin röda mun. Jag tror inte det blev något över till gråsparvarna.