Rapport från en som var "back-stage"

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Sommaren 2010 var det fest här i stan. Det var mycket festande i vår stad den sommaren. Den här speciella helgen skulle inga mindre än Ulf Lundell och Roxette uppträda! Inga B-band precis. Stora, berömda artister. Mega-stjärnor. Och var i Sundsvall skulle de spela? På Stadion! Bara ett par hundra meter från vårt hus! När folk frågade mig om jag skulle gå och se nämnda stjärnor, svarade jag: "Jag sitter på balkongen och lyssnar. Gratis". Jag sa det glatt och lite, men bara lite, stolt. Jag hade ju suttit där och lyssnat på Nina Persson sommaren innan när hon gästade gatufesten. Det lät alldeles utmärkt bra och jag kände mig priviligierad att bo så nära stan.

Fredagen kom. Sommarkvällen nalkades, om än lite grå. Jag öppnade balkongdörren, hällde upp ett glas vin och inväntade den stora stunden. Musiken anlände, rytmerna likaså. Men det var något som inte stämde. Jag lyssnade och lystrade men jag hörde inga melodier. Takterna gick liksom i bak-takt och ljudet studsade på ett märkligt sätt. Jag kände igen Uffes röst, men vad sjöng han? Visserligen är man ju van att inte alltid höra texterna när han sjunger, eftersom han har ett säreget sätt att framföra sångerna på, men det här liknade inget jag tidigare hört. När det gått ungefär en halvtimme, insåg jag att hela konserten skulle låta likadan. Ljudet skulle fortsätta att studsa. Scenen var uppställd så att Uffe och co stod med ryggen mot oss! Och därför kunde ljudvågorna inte nå mig! What a shame!

Jag blev inte gammal på balkongen. Jag satte mig vid datorn istället. Ljudet var fortfarande starkt och tydligt, ja till och med genomträngande. Ibland skallrade fönstret framför mig, ovanför skrivbordet. Men vad var det för glädje med det, när det bara var "oljud". För det var precis vad det var. Musik som inte når fram, utan bara en massa ljud som går bakvägen; Oljud!

När konserten var slut hände något som gjorde att jag hoppade en bit ovanför stolen. Jag tittade ut i sommarkvällen. Mörkret hade fallit. Plötsligt exploderade himlen på andra sidan glasrutan! Fyrverkerier avlöste varandra och himlen badade i en kaskad av färger! Vackert så det förslog! De gick inte i baktakt, de nådde verkligen fram.

Så visserligen missade jag en "gammal", kär stjärna men fick njuta av en annan "stjärna"; ett färgsprakande skådespel på sammetsblå sommarhimmel! Då får man väl ändå vara nöjd ? Det tycker i alla fall jag, en pop-mormor på Repslagarevägen. Och när man inser detta, att fyrverkerier kan "smälla högre", eller i alla fall lika högt som en gammal idol, då är man verkligen det; en pop-mormor!