"Å, å, å tjejer, vi måste höja våra röster för å höras..."

Ett av mina favoritställen här i Sundsvall, min hemstad, är Kulturmagasinet. Det är så fantastiskt vackert när de byggt in husen och gatorna med glas. Att ute har blivit inne. Det är häftigt.

Caféet med de gröna järnsmides-stolarna och de små borden, som ligger "ute" fast "inne" och även caféet "inne" är pittoreskt och inbjudande. Och så är det ju det här med olika rum som tilltalar mig. Man kan gå in i olika prång och vrår och rum för att läsa, sitta och småprata, titta på folk, filosofera, lyssna på musik, spela schack, titta på utställningar och naturligtvis låna böcker, filmer, skivor. Ofta har de bättre utbud på äldre filmer, som är lite svåråtkomliga i videobutiker. Ja, och doften av böcker bidrar ju naturligtvis till trivseln. Har nästan alltid tyckt om den. Ända sedan mina barn var små och vi gick till biblioteket och lånade sagoböcker som vi läste när vi hade kvällningsproceduren.

Det är därför glädjande när mina barn-barn, som jag haft med till Kulturhuset ett antal gånger sedan de var mycket små, verkar tycka lika mycket om det som jag gör. De vill alltid att vi skall gå dit och nu sist var det Ella Langsjö. Hon och jag. När vi kommit in genom svängdörrarna, så satte hon fart mot hissen. "Mormor, kan vi åka upp till isgrottan?" "Jag tror inte vi har tid med det idag". Sa jag. "Men snälla momma, vi kan väl!"Då for en tanke snabbt som tanken genom mitt huvud. "Hur kan jag säga nej till att lill-jäntan vill gå och se den fina permanenta utställningen av "sol, vind och hav"? Så jag ändrade mig och gick med på förslaget.

Vi åkte 2 trappor upp och det var då den började. Guidningen. Ella tog kommandot och blev min ciceron. Hon gick med bestämda steg flera meter före mig och talade om vad allting var. Hon pekade och pratade och berättade att dom visar en film om hur man tillverkar ett svärd som ser exakt ut som det gamla originalet. (Den har vi sett flera gånger tillsammans). Hon ville se den nu igen, men tyvärr var tekniken ur funktion. Hon fortsatte emellertid frenetiskt sin vandring och vi kikade in i glasmontern med gamla svärd, smycken och andra vackra saker. Hon berättade att allt detta hade man grävt fram ur jorden och gjort iordning. Hon stegade vidare till nästa rum och talade om vad byttorna var gjorda av och att man minsann kunde se att det var näver från björkar. Hon påpekade mycket tydligt att jag inte fick röra någonting. Jag vidrörde lätt den ena byttan och frågade om hon kände igen den, att den liknade min kaffeburk som också är gjord av näver. "Akta, rör den inte!" var det enda jag fick till svar. "Ok" kontrade jag och följde efter henne in i nästa del av museet.

"Nu åker vi ner" befallde hon och tryckte på hissknappen. Hon hittade hissen före mig och så åkte vi ner till biblioteksavdelningen. Där valde hon snabbt böcker som handlade om hur man sköter hästar och kaniner. Vi tog dom under armen och gick ut till låne-tanten. Klarrt och betallt!

Jag tackade för den fina guidningen och vi satte oss belåtna i bilen och åkte till min mor, Ellas gammel-mormor Lisa. Hon slickade förnöjsamt på sin GB-sandwich och såg ut att tycka att hon ärligt förtjänat den. Och det hade hon verkligen! En gulligare och snabbare guidning får man leta efter. Det kan vara värt att be henne om en tur, det kostar bara en glasspinne...