Rosor på kinden och solsken i blick...

En måndag morgon för snart två veckor sedan ringde telefonen här hemma. En främmande röst meddelade att min mamma hade larmat från sitt hem för att hon hade svårt att andas. En ambulans var på väg att hämta henne. Till sjukhuset. Den effektiva kvinnan i mig tog kommandot. Direkt. Jag tvättade mig, klädde mig, sminkade mig och for med ilfart till sjukhuset. Jag bad om styrka och kraft och lugn. Och jag fick det.

Jag anlände före min mor. När jag satt på bänken och väntade såg jag efter en stund några män som snabbt kom inspringande med en säng på hjul. Ett litet knyte med rött nattlinne och stor plastmask över ansiktet låg på den. Knytet var min mor. Det var mycket overkligt och det högg till i hjärtat. Jag reste mig automatiskt och sprang till en sköterska. Jag fick lugna mig ett tag. Hon var mycket vänlig och tillmötesgående. Tiden kröp fram. Så småningom fick jag komma in och träffa min mamma. Den stora masken över ansiktet hade bytts ut till en mindre mask. Hon såg lite tagen ut men rödblommig istället för blek. Det såg jag som ett positivt tecken. Livstecken.

Processen gick fort. Den mindre masken byttes relativt snabbt ut mot en " pryl" i näsan och mamma log skälmskt och sade: "Men hur kunde det här hända ?? Jag fattar ingenting"!! Efter en stund fick hon komma till röntgen. En och en halv timme därefter anlände hon till salen igen. Förutom den vita rocken, sjukhustäcket, d:o sängen och det faktum att vi fortfarande befann oss på sjukhuset, så såg min mamma ut som hon alltid har gjort. I alla fall de senaste åren. Pigg, glad och rödrosig. Och oförstående om att hon faktiskt hade haft en kraftig hjärtinfarkt. När vi frågade hur hon mådde så sade hon: "Jo, jag mår bra jag!"

Läkaren hade sagt att de skulle göra en ballongsprängning på henne. Hon undrade när den skulle gå av stapeln. Läkaren kontrade med att den hade de redan gjort. Min mamma blev storligen förvånad och sade: "Jag låg ju på röntgen och tittade på en skärm och såg nå´t som liknade en metkrok som liksom dinglade fram och tillbaka". "DET var ballongsprängningen!" Sade läkaren. Och mamma skrattade.

Ja. Lilla mor var överväldigad av att personalen var så underbar. Alla som avlöste varandra var fantastiska. Och de uträttade storverk. "Men jag har ju inget att jämföra med. Jag har ju aldrig legat på sjukhus förut". Sade hon och skrattade igen. Döm om personalens förvåning när hon som blev 85 för två månader sedan kläckte det.

Efter några fler dagar än läkarna räknat med, fick hon åka hem. Det som hindrat en tidigare hemfärd var det enormt höga blodtrycket. Som högst var det uppe i 220/70 och det var oroväckande i sig. När läkaren, sköterskorna och vi frågade om hon inte hade yrsel eller ont i huvet, log hon och svarade: "Nej, jag mår så bra så. Jag känner ingenting". Nu var det vi som inte fattade någonting. Vad är människan gjord av?

Nu är hon hemma. Lite trött men lugn och glad. Hon får sova på nätterna och en del av den reumatiska värken, som är den enda åkomma hon har förutom den med lilla hjärtat, är borta. Hon mår så bra och hon är glad på livet. Jag blir så glad när jag kommer dit och sätter mig med henne i soffan i vardagsrummet. Då börjar hon genast berätta vad som hänt i de senaste av avsnitten av "Hem till gården" och tycker att veterinären beter sig som en tok och att den och den är rejäl och den där mörka tjejen är lite lösaktig. Vi dricker kaffet, äter sockerkakan med citronsmak och allt är som vanligt...