Huvudsaken är väl att man är snygg... eller?

Nu är det dags att plocka fram cykeln. Jippii! Våren är kommen! Är det inte underbart?! Vi kan slänga den sunkiga vinterulstern åt pipsvängen och ömsa till den lätta vårjackan och hoppa i promenadskorna. Som Bombibitt, fast tvärtom. Släpp fångarna loss - det är vååår!!

Cykeln ja. Man blir som ett barn på nytt vid blotta förnimmelsen. Men idag slog mig en tanke som gjorde mig lite förskräckt. Nämligen tanken på att när man cyklar så skall man ha cykelhjälm! Jag vet inte vad som gjorde mig mest förskräckt: att jag plötsligt insåg att jag inte hade vare sig cykelhjälm eller ens tanken på att ha en sådan när jag cyklade ifjol. I alla fall inte på huvudet. Eller om det var att jag faktiskt bör, eller kanske till och med MÅSTE ha en cykelhjälm på huvudet. Eller melonhjälm. Eller nåt. Jag vill egentligen bara skoja bort tanken på en äkta cykelhjälm. Det är så främmande för mig att ta på mig en så att jag nästan överväger att inte cykla. Fast jag älskar att cykla. Mitt sunda förnuft säger mig att jag är dum och fåfäng och mycket omogen och barnslig. Och att jag inser att jag naturligtvis skall ha cykelhjälm. Men mitt andra jag, som inte är så förnuftigt utan enbart fåfängt, vägrar att sätta på mig en ful, äggformad plastbit i någon kulört färg! Och se ut som ett slags monstruös insekt!

Jag har inget försvar. Ja, möjligen att jag aldrig cyklar några längre sträckor på t ex E4 eller liknande tungt trafikerade vägar. Jag cyklar bara nere på stan. Visserligen är det mycket trafik och så, men det finns ju cykelvägar och man blir knappast påkörd. Visst kan jag cykla omkull, men hur stor är risken?

Jag drar mig till minnes ett samtal som jag hade med en granne för ca 20 år sedan. Vi hade sällskap från skolan, där vi varit på ett föräldramöte i våra barns klass. Grannen var mycket mån om sitt utseende och såg bra ut. Hon berättade att hon skulle åka slalom till helgen och hon hade köpt en ny, snygg skiddress. Jag sade lite förnumstigt: "Men du har väl slalomhjälm när du åker ?" Hon tittade på mig och skrattade: "Hjälm! Jag?! Aldrig! Jag skall vara snygg när jag åker jag!"

Jag fattade inte att man kunde bli så otroligt fåfäng. Så att man riskerade liv och lem för att se bra ut. Jag har själv åkt slalom många gånger efter det samtalet. Utan hjälm. Så jag måste nu så här i efterhand ge henne "cred" för att hon åtminstone hade den goda smaken att erkänna sin fåfänga. Och stå för den. Det var mer än vad jag gjorde, tydligen. Eller gör. Så nu sällar jag mig till min forna granne och piper skamligt: "Jag vill vara snygg när jag cyklar!"