Gränslös kärlek...

Jag var 7 år gammal. Jag minns att jag tittade på klockan mycket noggrant varje eftermiddag. När den var 16.30 skyndande jag mig ut, snabbt som blixten, och ställde mig framför staketet nere vid husets kortvägg. Och väntade. På vad? På Åge! Jag var kär! Och föremålet för min kärlek cyklade varje dag förbi vårt hus som låg strax invid vägen. Varje dag klockan 16.45, eftersom han slutade jobbet 16.30.

Jag spanade och spanade. Så fort jag fick syn på honom, så slog mitt hjärta frivolter. Åååh, han var så snygg! Han hade mörkt, lockigt hår, lite brunbränt ansikte med röda kinder och log alltid när han tittade på mig. Han log inte bara med munnen utan också med ögonen. Och då såg man de små skrattrynkorna. Han hade ofta en ljusgul skjorta som matchade så fint mot färgen i ansiktet.

När jag stod där och spanade efter Åge och väntade på att få se honom, så fanns det inget annat som fick komma i vägen mellan honom och mig. Han var den underbaraste man kunde tänka sig. Och dessutom spelade han trumpet. Jag såg honom ibland på midsommar-festerna vi hade nere på planen ovanför stranden. Han uppträdde på scenen där. Han spelade så vackert. Och ibland hade han en så´n där röd grej som han höll för trumpethålet när han spelade. Då lät det lite speciellt, det blev en annan ton. Den där grejen kallades för "sordin" fick jag veta senare. Åge var en riktig musiker! Att han var 25 och jag 7 var inget problem. Inte för mig i alla fall. Och inte för någon annan heller. Tror jag. Den kärleken var helt oberoende av yttre omständigheter. Men den rann ut i sanden med tiden; stilla och tyst. Tills den fångades i glömska. Men den fanns där. Och den var min allra första kärlek.