Teknikens underverk

När mina barn var små, gillade dom inte att jag pratade i telefon. De klängde på min rygg eller på hela mig och pockade ständigt på uppmärksamhet. Alla mammor har upplevt det. Barnen ville alltid vara i centrum. Men en liten mamma måste också få koppla bort de små en stund och prata vuxenprat.

Några årtionden senare har mobiltelefonen gjort entré. Vilket i sin tur har gjort både tonåringar, vuxna, inklusive pappor och mammor, i mycket högre grad än tidigare, absorberade av sina telefonsamtal. Speciellt när man inte ens behöver hålla i den längre. Mobilen alltså. Nej, det räcker att ha en propp i örat och båda händerna upptagna med annat. Om man vill. Behändigt.

Detta i sin tur har resulterat i att många, jag säger inte alla, pratar i sina mobiler även när man hämtar barnen på dagis. Det första barnet får se när mamman eller pappan kommer efter en lång dag, är att man skrattar och pratar med någon som inte syns. Medan barnet klär på sig och försöker visa vilken fin teckning hon/han har gjort. Responsen blir delad. Så klart. Men det blir en vana och alla vänjer sig. Även barnen. Kanske.

För några veckor sedan hörde jag om en känd "bloggerska" som hade fött barn. Hon bloggade till och med under förlossningen. "Aaaah, nu kommer en värk! En till! Nu ser jag huvudet!! Wow!!" Ett barn kommer till världen och får inte ens vid det magiska ögonblicket helhjärtad uppmärksamhet från mamma! Tekniken har tagit kommandot. Fullständigt! "What a world!"

Ja, jag säger då det.