Det stora vemodet rullar in ... igen.

VI BEHÖVER LJUS! Eller hur?! Jag är så trött så trött och känner mig liksom halvt död. Det är något som fattas i mig. Något viktigt. Det som får de s k "livsandarna" att hoppa fram och dansa. Så synd att inte få fram livet i mig och få det ur mig. Känner mig så tråkig var gång någon frågar hur jag mår eller hur det är. Jag vill inte ljuga, så jag säger oftast "inte så bra" eller "jo vars, jag är ju på benen" eller "huvet upp och fötterna ner". Finns det några tråkigare kommentarer? Nej, definitivt inte. Och kroppen värker och ryggen håller på att lossna. Känns det som. Jag är en lycklig "skit" egentligen, så jag trivs inte i den här "depp-kostymen". Vad göra??

Vänta på ljuset! Tänk positivt! Gör roliga saker! Var glad. Eftersom man blir glad av att vara glad. Det ligger mycket i det. Men även om man känner glädje inom sig, glädje över att bara finnas, så är vägen därifrån och ut lång ibland. Inser att vintern inte är vän med mig numer. Och inte jag med den. Tyvärr. Den är vacker och gnistrande och bländande. Men den biter som en orm. För att inte tala om när man skall använda bilen. Vissa mornar är det 1 cm tjockt islager på rutorna, nästan omöjligt att skrapa bort. Vackert? Javisst! Men ack så slitigt. Ibland ligger det ca 1-2 dm snö på hela bilen. Fram med sopen och sedan är jag full med snö. Borsta bort och in i kall-bilen! Snön följer alltid med fötterna in på mattan. SOM BLIR ALLDELES FULL AV IS!

För att inte tala om när bilen snurrar runt i rondellen fastän jag kör 40 km/t! Och även på en raksträcka med, visserligen knölig is och hjulspår, men dock! Ingen annan snurrar runt, utan bara jag! Vad gör jag för fel? Kör jag för sakta? Eller är det nåt annat fel på mig? Jag fattar ingenting.

Jag får snart säga som en av mina sonsöner: "Jag hatar den här da´n!" när ngt krånglar eller inte blir som han vill i början på dagen. Så känner jag också. Vilken paradox! Jag tackar för varje dag jag får, är så lycklig att få vara med en dag till och ändå skall det kännas så här! Jag tycker inte om det alls.

Nåja. Nu har jag fått hosta upp en mycket depressiv sida av mitt vinterland. Och det känns bra, tror jag. Jag fortsätter dock att längta efter ljuset. För jag vet att det snart är här... har redan känt av lite... ngt lite värme från solen och lite längre dagar. Snart så...