Äta bör man...

Det är något med mig som jag själv inte riktigt förstår. Jag längtar ibland intensivt efter att gå på till exempel den traditionella "jul-rean" för att se om jag hittar något fint. En kappa hade jag tänkt mig nu då. Men när rean väl börjat, så tänker jag att jag väntar ett tag för det brukar bli ännu billigare om en eller ett par veckor.

Sagt och gjort! Efter ett par veckor åker jag iväg och när jag väl "entrar" den första affären så händer alltid samma sak. Jag stannar upp, fortsätter att gå lite osäkert och ovetande om vilken monter jag skall gå loss på först. Jag nuddar lätt plaggen , går igenom blusar och tröjor på de första montrarna och snurrar dem lite lojt. Det går fort att se vad som finns. I alla fall vad som inte finns och vad jag skulle kunna bli intresserad av. Jag blickar ut över butiken och ser de stora, kulörta skyltarna med "REA 40-70 %". Och jag känner mig så förtvivlat trött. Det känns som jag inte ids gå en meter till. Jag orkar verkligen inte. Och jag bryr mig inte. Lätt besviken lommar jag ut och åker hem. I ärlighetens namn behöver jag ju ingen kappa. Inte egentligen. Eftersom jag har ett par stycken.





Precis samma fenomen händer när jag går på marknader. Det paradoxala är just att känslan före kan vara så stark. En stark längtan och ett "kill" i magen för att det skall bli så roligt. Och så trevligt att få köpa ngt riktigt snyggt till nästan inget pris alls! Hej och hå! Jag är 57 år och har ännu inte lärt mig. Det är likadant varenda gång. Jag vet ju det. Det är ju när jag inte har tänkt att handla ngt speciellt, utan bara någon gång går och små-tittar utan mål, som jag kan fastna för något plagg eller ngt smycke till överkomligt pris. Och då handlar jag. Jag är inte speciellt intresserad av att gå och titta i klädaffärer egentligen. Ibland undrar jag vad jag är för en udda kvinna. Man skulle kunna tänka att jag på grund av detta är billig i drift. Men så är nog inte fallet, eftersom pengar gärna snabbt försvinner ur mina händer ändå. Antagligen på grund av att jag tycker så mycket om att köpa någon ny ljuslykta, kudde, ngn liten tavla eller ngt annat trevligt till hemmet. Och jag unnar mig gärna en lunch på stan lite då och då.

Det är som det är med det. Inget att tala om. Men jag tycker nog att det är lite synd ändå. Det skulle vara roligt att vara lite mer klädintresserad. Lite mera flärd kanske. Det är så snyggt med välklädda människor. När jag har hittat kläder som jag tycker är snygga och som jag trivs i, då använder jag dessa tills de i princip "ramlar av mig". Jag trivs så bra i dom. Plaggen blir nästan som mitt andra skinn på ngt vis. En del av mig. Så... antingen är jag lite knäpp eller så kanske man kan kalla det förnöjsamhet... eller ? I alla fall när det gäller kläder. Eller så är jag helt enkelt en hopplöst tråkig typ som hellre sitter på en bänk på Torget och äter en varm korv med bröd och tittar på människorna och duvorna än fyndar och på så sätt försöker spara en slant till familjekassan...