...alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut...

Nu är livet slut för min pappa. Livet och lidandet. Värken, den ständige följeslagaren, har blivit besegrad. Av en fiende, men dock. "Vad skönt för honom" säger en del. De flesta. Vad skall man kontra med? Det går ju inte att säga emot. Pappa ville inte leva. Inte med de smärtorna. Men ingen skall komma och säga att han ville dö. Inte egentligen. Egentligen ville han leva. Han ville leva utan smärtor, utan att vara så svag i sina ben att han måste ha rullator. Han ville skratta och vara glad, ta på sig sin fina jacka, sin skärm-mössa och ta med lilla frugan på långpromenader. Upp till Njurundabommen och hem igen. Promenader på ca 1 mil. Varje dag. Han ville åka ut till sommarstugan på Killingskär, ta motorbåten ut till klipporna, göra strandhugg och koka kaffe över öppen eld. Han ville kasta ut spöt och dra upp en och annan abborre. Och skrika och tjoa så att folk i närheten hörde att han fått fisk.

Han ville sjunga "helan går" och ta några snapsar till strömmingen. Berätta om när han var ung och snygg och smal och muskulös på samma gång. Om när han boxades och var stark som en björn. Han var kaxig, min far. Ville gärna vara värst i mycket. Jag tyckte att han var jobbig. Men de mjuka, känsliga sidorna smög fram emellanåt. De sansade, undrande och ibland lite nyfikna sidorna. Då älskade jag honom som mest.

Pappa var min stora trygghet när jag växte upp. Mamma också, men pappa och jag var tillsammans ganska ofta. Han tog mig på pakethållaren på cykeln, på mopeden och vi åkte på fotbollsmatcher ibland, på lite olika evenemang. Det var jättespännande. När jag blev lite äldre var vi ute i båten vid sommarstugan. Vi metade abborre och vi fiskade med kastspö. Pappa lärde mig det. Ibland låg vi på golvet i vardagsrummet och lyssnade på någon känslig, vacker sång som vi älskade båda två. Sån´t betyder något. Det är limmet i en relation. Därför gör det ont när jag tänker på att han inte finns mer. Det gör ont när jag tänker på att allt som finns kvar av honom på det hem där han bodde, var hans vigselring och id-bricka av guld, som han alltid bar runt halsen, i ett litet vitt igenklistrat kuvert. Och några hundralappar. Det värker.

Det gör ont när jag blundar och ser bilden av honom, efter att jag just lagt igen hans ögon. När jag "hör" det sista, svaga andetaget av honom som var min pappa. Det spelar ingen roll att han var 87 år och sjuk. Det spelar ingen roll att folk säger att det är naturligt att dö. Det är inte naturligt. Och det är inte skönt. Det är hemskt att en så levande människa bara inte finns längre. Min pappa skall finnas och han skall leva jämnt! Det gör ont!

Jag har ett underbart hopp! Inte en vag tro, utan ett verkligt hopp. Att alla som sover i minnesgravarna skall få en ny chans. Chansen till ett evigt liv. Under fridfulla förhållanden, på en jord fri från krig och våld. Fri från sjukdomar och död. Det finns en garanti för det. Det är ju så vi vill att det skall vara. Att få leva, det är naturligt och normalt. Att dö är ångestladdat och hemskt. Inte för att det händer nåt hemskt när man dör. Utan för att vi är skapade för att leva. Men fram till dess kommer jag att sörja min pappa. Att sakna att han lever.