Pekpinnar, svarta tavlor och ord och inga visor...

Det finns en gammal svensk film med Stig Järrel i huvudrollen. Han är lärare och kallas i filmen för Caligula. Efter den romerske kejsaren, ni vet. Filmen heter "Hets". Läraren är en maktgalen despot och filmen är närmast en psykologisk skräckfilm á la 40-tal. När jag såg den för kanske tredje gången, insåg jag att lärare på den tiden verkligen var stränga. Och inte bara stränga, nej, grymma. De använde pekpinnen som slagträ och uppfostringsmetoderna var groteska många gånger. Många är de som berättat om sina regerande demoner i skolsalarna. Och både jag och min fem år äldre syster har själv erfarenheter av liknande slag.

Detta ledde till att jag började analysera motiven som man kan ha haft när man valde läraryrket. Naturligtvis kan ingen annan människa läsa av andras motiv, men man kan gissa. Bara för att det är så intressant. Det verkar som många av dåtidens magistrar och fröknar hade ett enda motiv: Makt! De kanske var så hunsade under uppväxten själva, att de beslöt att hämnas genom att skaffa sig den makt de själva varit offer för, genom att bli just skollärare. Att få en hel skolklass under sig. Och då hade ju elever mycket stor respekt för sina lärare också. Att få stå där framme, lite upphöjd på podiet, med pekpinnen, som man ofta höll i ena handen och slog lite lätt mot den andra handflatan, som ett outtalat hot, det gav makt. Och makten i sin tur gav säkert ett stort välbehag och många "kickar".

Att få blicka ut över ett tjugotal, små underdåniga skolbarn, som stod vid bänkarna och hälsade godmorgon, nigande och bockande, måste ha känts stort. Om man var maktgalen. Att få nys på någon som var lite extra rädd och osäker, fattig och lusig, måste ha varit rent underbart. Övertaget var totalt. Livet var värt att leva, målet med livet var utstakat! Despoten hade haft rätt. Han hade hela tiden vetat att han dög. Han/Hon inte bara dög, utan var något alldeles speciellt, som kunde hålla så många människor i schack! Han/Hon trodde nog emellanåt att han/hon var Gud Fader själv. Vilken känsla! vilket rus!

Den stora missen, som man själv uppenbarligen inte såg, var ju att övertaget hade man redan, eftersom man var just lärare. Och vuxen. I förhållande till eleven, som var där för att man saknade kunskap och var just barn. Och sårbar. Istället för att inse detta och förstå att det gott och väl räcker som "maktmedel", så använde man tillhyggen och vapen i form av pekpinnar, slåpinnar, örfilar, uttalade hot, outtalade hot, ord som dödade ett glatt och levande barnasinne. Det finns bara ett ord för detta som pågått i så många år: Övergrepp. Övergrepp på barn kan te sig på olika sätt, detta är ett som accepterats i många, många år. Och som i sin tur format sinnen som också tänker hämnas. Det blir en lång kedja av förtryck och hämnd. Detta känner alla till. Det är intet nytt under solen. Det har inte bara förekommit i skolor utan i stor utsträckning i hemmen, där grundtryggheten skall läggas. Där barnen skall formas till kärleksfulla och omtänksamma individer. Som skall visa sina medmänniskor respekt. Ja, vi vet att det förekommit i princip överallt där det funnits barn. Och förekommer.

Jag hade själv en fröken, som inte gick av för hackor. Hon kallades "Knäck-Ella". Varför vet jag faktiskt inte, eller kommer i alla fall inte ihåg. Hon beordrade den busigaste killen i klassen att ta min lärobok i kristendom ifrån mig, eftersom jag hade kluddat i den. Jag hade förvisso den fula vanan att rita i varje skolbok. Jag ritade flickansikten, ögon, munnar och skrev olika ord i tjusig skrivstil. Men Janne, som annars var en liten gangster, ville ställa sig in hos fröken och skvallrade för henne att jag hade ritat i boken. Efter hennes order, tog han som sagt boken ifrån mig och överlämnade den till fröken Ella. Hon blev högröd i ansiktet, ställde sig upp i hela sin längd, fast det såg ut som hon sträcktes ut en meter till, och visade hätskt upp boken för hela klassen. Hon skrek och fick plötsligt någon konstig dialekt när hon skulle förklara för klassen hur hemsk denna flicka var som kunde skända boken på ett så förfärligt sätt! Hon bläddrade och visade alla sidor som jag klottrat på och inget fick gömmas eller glömmas. Jag tror aldrig att jag känt mig så liten och så tillintetgjord någon gång i hela mitt 10-åriga liv. Jag grät och hulkade så jag trodde att jag aldrig skulle bli normal igen. Jag var världens uslaste flicka och kände mig som min avrättning var nära.

Jag kom hem och berättade för min far vad som hänt. Han väntade inte, utan lyfte telefonluren och ringde direkt upp fröken Knäck! Han skällde ut henne efter noter och jag såg på honom med beundrande ögon och bultande hjärta! Han var verkligen min hjälte. Försvarade mig i denna svåra stund fastän jag faktiskt hade gjort fel också, då jag klottrat i mina skolböcker. Ett ögonblick i mitt liv som gjorde mig varm och lycklig.

Efter denna "avhyvling" från min far, vände fröken Knäck-Ella och utsåg mig plötsligt till klassens gullegris! Jag fick all ynnest som tänkas kunde och jag kunde inte låta bli, så liten jag var, att känna att detta var ett spel för galleriet, hyckleri och grav orättvisa åt alla håll.

Jag vet inte vad denna fröken Knäck hade för motiv när hon ville bli lärare, utan jag kan bara gissa... Men som tur är har jag inte haft minsta behov av att hämnas, jag kanske hade tur som bara råkade ut för detta någon enstaka gång. De andra lärarna har varit acceptabla. Utom fröken Frising, en gammal ungmö som t o m min mamma hade haft när hon gick i skolan. Att hon levde var ett under, ingen vet hur gammal hon var. Min mamma sade att hon såg ut att vara pensionsmässig redan då... Men om henne kan jag berätta en annan gång.