"Pictures of Lily..."

Jag tycker mycket om att iaktta. Iaktta människor; hur de ser ut, hur de gestikulerar, vad de har för kläder, hur de tycks förhålla sig till varandra osv. Att sitta på en bänk i en fin, rofylld park och iaktta; det är nästan lycka.

Det stimulerar också tanken. Jag ser bilder. På hur människorna kan tänkas leva, var de bor, hur de bor, vad de jobbar med. Men så händer det ibland, eller rättare sagt ganska ofta, att jag ser en bild...kanske på TV eller till och med i verkliga livet; ofta är det bilder på en regnvåt gata, en strand, ett hav, ett vackert hus, vackra hustak med solstrålar på och en och annan mås eller kråka, någon som promenerar på stranden eller på gatan i soldis eller något annat ljus som fascinerar... det suger till i mig och jag känner en sån lust. Men problemet är att jag vet inte vad jag känner lust till! Känner jag lust att måla? (Jag kan ju inte måla. Jag kan bara "kludda"). Känner jag lust till att skriva någon melodi eller text som beskriver det jag ser, eller känner, när jag ser detta mästerverk? (Jag kan ju inte skriva melodier eller texter. Ja, texter till krönikor men inte till melodier). Det är så frustrerande, för jag känner så starkt i mig att jag vill göra något med just den här bilden! Känner jag lust att fotografera? (Jag kan verkligen inte fotografera!)

Jag är så naiv så jag tror på riktigt att det är någonting i min kreativa människa som pockar på att få provas på, men jag förstår inte vad. Ett behov av att göra något med dessa underbara bilder. Men dom finns ju redan liksom, så jag kan ju ändå inte göra dem vackrare... Vill jag bara krypa in i bilden och vara där i sol-ljuset, diset, regnet och krypa ihop och känna mig jätte-trygg och må gott? Vill jag bara känna den där varma känslan i magen och vara kvar i den? Kanske. Jag vet inte. Är det nostalgi, den välkända, att jag förknippar bilderna med något som ligger mig varmt om hjärtat fast det inte riktigt kommer fram? Jag vet inte.

Värdelösa frågeställningar. Som inte spelar någon som helst roll. Som inte lämnar några som helst avtryck i historien. Men för mig är de...inte livsviktiga, men däremot intressanta och lite spännande. För vad vet man; endera dagen kanske jag får svaret...