"Blood, sweat and tears..."

Jag har börjat träna. Äntligen! Jag tränar på gym. Och i grupp. Två gånger i veckan för att känna mig för vad min kropp orkar med. Det är så skönt på många sätt. Rent fysiskt för det känns som jag rensar ut en massa slagg och elände. Och för att jag blir sakta men säkert starkare. Och för att jag vet att det är nyttigt för hjärtat och ... hela systemet.

Första gången jag var där borde jag ha känt mig lite osäker och rädd. Jag menar; 60 år, otränad och helt ny, alltså jag kände inte en kotte där. Men icke! Osäker visst. Eftersom jag inte visste rutinerna. Men rädd? Nej, faktiskt inte. Jag tog det som det kom. Pratade med en kille som heter Johnny och Norrlands starkaste man. Han visade mig runt i lokalerna och tipsade om vilka apparater som kunde vara bra för mig. De stora speglarna på väggarna visade verkligen hur jag såg ut, vilket kan vara svårt att förstå i vardagen, eftersom man inte ser sig själv. Men nu såg jag mig själv; lite småmullig tant med tvär-randiga leggings. Alla andra hade svarta. Eller grå, men enfärgade. Men det gjorde ingenting! Jag har nog aldrig varit så fjärran ifrån ytliga ting. Jag kunde hela tiden fokusera på det viktiga; jag var där för att inhämta information om träning som jag så gärna ville börja med och så väl behöver! Inget annat störde. Och det var så härligt!

Han visade mig en grupp-aktivitet som kallas för "indoor-walking". Man står på ett slags cykel och tränar benen. "Du kan hoppa in här om du vill, de börjar strax" sa Johnny. "Javisst" sa jag. Så det var ca 10 vältränade damer i åldern 20-30 år och så jag. Trött, otränad och dubbelt så gammal. Men vad gjorde det? Jag gjorde det jag skulle i min takt och så gott jag kunde. Det var riktigt kul. Jag var helt fascinerad av "indoor-walking"-ledarinnan. Hon var i 30-årsåldern och ganska stadig. Hennes lår var som mina två tillsammans men med en fantastisk muskelmassa. Och hennes ben gick som trum-pinnar vid en trum-virvel när hon öste på det fortaste hon kunde. Svetten sprutade om henne och tempot var nästan förfärligt. Där låg jag i lä, men det var inget jag var ledsen för. "Om ett halvår kanske jag nästan kan hänga med" tänkte jag.

Kontentan av detta är bl a att det finns stora fördelar med hög ålder. Erfarenheten gör en trygg i sig själv. Det finns liksom inget som heter att göra bort sig. Hur ska jag kunna göra bort mig i en träningslokal? Det går ju inte. Om jag inte förstår så frågar jag någon. Det finns alltid någon där som vet. Om jag gör fel så frågar jag också eller så kommer jag på själv hur jag skall göra. Det är en sällsam känsla. Befriande liksom. Så akta er ungdomar! Snart kommer jag ångande och springer om er uppför stads-backen när ni går och drar benen efter er!