"Gult är fult, rött är sött..."

När jag hade städat hälften av de blanka, nyslipade stentrapporna hörde jag en dörr öppnas. Jag stannade upp och såg att det var fru Hedman som kom ut i trapphuset. Hon var ovanligt vacker idag. Rak i ryggen, snygga kläder och svagt röda läppar. Hon log sitt vänliga leende och jag frågade hur det stod till. "Är dom bra dom där mopparna?" frågade hon och pekade på min blåa mopp med fransar i kanten. "Jag har fått en vit sån där men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den" sa hon. Jag förklarade hur mycket bättre jag tycker den här är än den förra, gamla klassiska garnmoppen. Hur mycket lättare det är att komma åt smutsen i hörnen och vilken större yta den rengör, vilket gör att arbetet går snabbare.

Jag såg på henne och tyckte att det var något som inte stämde. "Ska du gå ut i det vackra vädret idag?" frågade jag. "Det är jättefint ute, klar och frisk luft" fortsatte jag. "Jag ska gå ut för första gången med den här " sa hon och sneglade ner på sitt sällskap; en röd rullator. Då insåg jag att det var den, den röda rullatorn, som gjorde att bilden inte stämde. Hon såg lite olycklig ut, som om hon hade fått en hundvalp i ett koppel och inte riktigt visste hur hon skulle hantera den. "Det där är nog det bästa hjälpmedel som finns nu" sa jag. Och menade det. "Min mor fick en för ett par år sedan och hon är så glad för den. Tack vare den kan hon gå på affären och handla och packa varor i den. Och sitta på den och vila en stund. Och sola sig".

"Jag har blivit svag i benen, ja, jag har inte ramlat än, men rätt vad det är så kan jag ju göra det. Jag har ju fyllt 85 nu. Och nu har mina barn sagt att jag ska skaffa en sån här" sa hon och jag tyckte jag skymtade en tår i ögonvrån. "Det gjorde du rätt i" sa jag." Du kommer att få ett nytt liv med den. Och du bär din ålder med heder. Man kan inte tro att du är 85". Hon log och tackade för det. "Förut gick jag ju varje dag till ICA Esplanad och handlade och träffade folk, det har jag inte kunnat göra på ett tag". "Nu kan du det" sa jag.

Jag öppnade hissdörren åt henne och hon gick med stor tveksamhet in i den vackra, 30-talsinspirerade hissen. Jag hörde att det bankade och skramlade när hon landade längst ner på bottenvåningen. Det var nog lite besvärligt när hon gick ut. "Hon vänjer sig snart" tänkte jag. Jag log när jag tänkte på henne där hon promenerade i höstsolen och tänkte att hon till och med kanske sparkade kring i löven på gatan. Där hon gick med sin röda, fina rullator.

Jag städade klart trapporna, hoppade sen upp på min svarta cykel och kände mig glad när jag cyklade genom stan, längs Selångersån och hem till Repslagarevägen. Lite vemodig; men glad.