"Will you beleive me, will you still need me, when I´m 64?"

Alla vet vi ju att allt levande är indelat efter sina arter. Blommor är indelade efter sina arter, djur efter sina. Etc. Och så finns människan. Människan är en art. Det vet vi, eftersom människoarten kan föröka sig inom den mänskliga familjen. Så långt allt väl.

Det slår mig, att många av oss betraktar en stor procent av människorna som en annan art; Gamlingarna. Det är uppenbart hur även jag själv, när jag var lite yngre än jag är idag, gjorde detsamma. Utan att tänka på att jag gjorde det. "Vad gulligt när två gamlingar håller varandra i hand", ... "vad äckligt att två gamlingar har sex", "...man kan ju inte prata med dom om det, de förstår nog inte.. de är så gamla". På vårdhemmen ordnar man fester med barnsånger och andakter med prästen, och tar för givet att gamlingarna skall tycka att allt är såå roligt! Tänker man nånsin på att dessa gamlingar, för inte så många år sedan, var män och kvinnor i sina bästa år, med starka åsikter för eller emot både vissa slags fester och prästerskap. De är fortfarande män och kvinnor.
Män och kvinnor som har uppfostrat barn, arbetat hårt, engagerat sig i livet och för det mesta tagit hand om åldrande föräldrar och svärföräldrar. Är det för mycket begärt att man respektfullt frågar om man vill eller inte vill delta i olika aktiviteter? Är det för mycket begärt att man tar hänsyn till dessa mäns och kvinnors tankar, känslor och önskemål? När tog man sig rätten att köra över vuxna män och kvinnor bara för att man har levt några år längre än man själv har gjort, för att benen blivit svaga och huvet lite rörigare? Att hjälpa, tillmötesgå och att gissa sig till borde vara en självklarhet. Och att visa respekt i allt detta. Ingen har sagt att det är lätt. Men det är en skyldighet.

När man själv börjar närma sig livets utförsbacke, ser man allt med andra ögon. Plötsligt ser man inte längre en gamling, utan en man med många års erfarenhet. Man kan skönja hur han såg ut som 50-åring, ja, som ung pojke. Detta är människor som har facit i sin hand. Människor som vet det mesta om livet. Människor som av den yngre generationen borde bli tillfrågade om vad som krävs, hur det känns, hur man skall göra för att klara sig i livet. Det är människor som har älskat, sörjt, och fortfarande älskar.

Det är inte vi och dom. Det är... vi. Vi människor. Och tillsammans borde vi vara respektfulla givare och tagare i livets skola.