Coola kulor

Vi är verkligen inne i en kul-epok nu. Vi och vi...det kanske var att ta i, men i alla fall barnen. Barnen på skolan och på fritids. Jag har aldrig sett något liknande faktiskt. Var man än tittar så ser man bara kulor! Kulpåsarna, som ofta är svarta med coola silvermönster eller svarta nät-påsar, dignar av de stora kul-bumlingarna som ser ut att väga ngt kilo och de några hundra mindre glaskulorna. Inte stenkulor som vi hade. De ser man aldrig nu. Småkillarnas armar blir långa som följetonger när de bär ut dem på rasten.

Det är kul. Alltså...kul med kulor. Det är alltid trevlig när man ser att barn idag tenderar att leka samma lekar som vi gjorde när vi var små. Det kallas visst nostalgi. Men samtidigt har jag nog sällan sett så stor orsak till bråk, besvikelse och gråt, som nu i dessa kul-tumultens dagar. Fastän man noga och många gånger, som pedagog, förklarar att "innan man börjar spela mot varandra och vinner kulor av sin kompis, måste man tala om vilka regler som gäller och alla skall vara överens", så kommer det alltid någon lite tuffing som kaxigt gått med på att vinna eller försvinna, och gråter hjärtskärande så tårarna rinner i floder nerför de smutsiga kinderna. "Hhaan--tvingadeeee--meeej!!!"

Inomhus är det kulförbud så länge det är styrda aktiviteter. Då måste man ha dem liggande i fickor eller ute på hyllorna. Hur många kan hålla sig? Mitt under samlingen eller sagan, så ser man en blänkande "dank" eller "trilling" i en liten handflata. Vi rycker dem snabbt. Och stoppar dem i vår ficka tills senare. Sådana är reglerna. Det händer många gånger varje dag. Efter ett antal dagar byts den där härliga nostalgin ut mot något som mera liknar urk-känslor! Jag tål inte se dem längre! När jag hör ljudet av dom, det där klirrande som glas mot glas, så känner jag adrenalinet. Jag får behärska mig. Kan ju inte bli arg för att barnen älskar sina kulor. Det är ju så fint och oskyldigt och trevligt! Det är glas-klart; Livet är sten-kul!