Ja tänk vad tiden går. Nu är våren snart här. Nyss var det vinter. Det är vinter fortfarande...Men ändå inte riktigt... Vår är ju egentligen något som är precis mitt emellan vinter och sommar. Men vad kan man kalla det som är nu? Alltså det som är mitt emellan vinter och vår? Vårvinter? Vintervår?
Vad denna tid än kallas så lever jag. I den. Och det känns bra. Mer än bra. Och det är väl ändå huvudsaken. Det finns så mycket som är hemskt. Det finns alltid något att klaga över. Eller att irritera sig på. Eller att bli arg på. Och det finns så mycket att få ångest över. Men det finns så mycket att vara lycklig över. Att vara glad och tacksam för. Tänk att kunna kliva upp varje morgon, se träden och himlen utanför fönstret, känna doften av nybryggt kaffe i köket, höra grannen spola i toaletten och njuta av Willie Nelsons halvraspiga stämma i CD-spelaren. Jag fångar liksom in den lyckliga vardagen runt mig, in i mig. Och orkar lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
underbar läsning! underbart att du bloggar igen! och underbart att du har inhandlat skiva med willie nelson..?
har ella sagt precis sådär, eller parafraserade du na lite?
vi ses! om drygt nio dar! aj lav jo. kraaam.
Skicka en kommentar