"Den röda tråden"

Om man befinner sig i ett flygplan så ser man den inte. Under förutsättning att planet är uppe i luften, på sisådär ca 10.000 meters höjd. Det enda man ser då, är molntussar och möjligen en och annan glimt av blått hav och grönt gräs. Även om man inte ser att det är gräs; man bara förstår det.

Men det smala, relativt långa, röda skulle man inte se. Möjligen som en röd sytråd, fast...nej. Ändå räknas det till en av världens största celebra attraktions-symboler. Vad jag pratar om? Röda Mattan förstås! Den långa, stjärnbeströdda, åtrådda Röda Mattan! Ja, den har blivit en stjärnornas "livslinje". Har man nått till mattan, då har man antagligen lyckats i filmvärldens mecka; Hollywood!

Fram skrider dom, Gucciklädda män, med gnistrande galaleenden, vackra kvinnor vid sin sida och elegant levererade repliker. De vinkar och ler. Och de berömda kvinnorna, filmstjärnorna, tävlar om de vackraste klänningarna, frisyrerna, skorna. Dom ler ikapp. Och skrattar på de rätta ställena. Rynkfria trots dryga 60+ och mer.

Iklädd säckiga plyschbyxor, myströja, snusnäsduk i håret, rynkig hals och bäljande en stor kopp the, iakttar jag detta spektakel. Och befinner mig i en sådan där paradoxal situation, där jag å ena sidan ser allt detta som ett skådespel, ett större skådespel än själva filmerna, ett spel för galleriet. Ett tillfälle för stjärnorna att få vara just stjärnor, beundrade, ha allas blickar på sig, vara något mera än du och jag. Då tycker jag nästan lite synd om dom, dom ter sig lite "fattiga" på nåt vis, miljonerna till trots, där dom hungrar och törstar efter uppmärksamhet.

Å andra sidan sitter jag ju där i fåtöljen klockan två på natten och stirrar för att jag tycker att det ger mig något. Jag får en lustkänsla när jag ser alla vackra klänningar, perfekt sminkade ansikten, exklusiva smycken och allt annat som är vackert. Det blir många känslor på en och samma gång. Och när jag efter en stund har sett de flesta, så kan jag inte låta bli att för min inre syn se hur t ex Jennifer Lopez sitter på toan för att göra ifrån sig innan limousinen glider bort från hemmet, hur Cameron Diaz springer runt med osminkat ansikte och halvfett hår. Jeff Bridges kanske, bara kanske, har skrikit åt fina frun och hon har gråtit och varit ledsen och förstörd. Nu ser hon upp på sin man med ett stelt leende och turkosa örhängen. Ja, fantasin har inga gränser.

Ja, visst är denna händelse stor. Men inte så stor att man kan se den från ovan, bland molntussarna.
Allt handlar om vilket perspektiv man har på det som händer, eller...?