För det mesta går livet "sin gilla gång". Det mesta man gör går på rutin. Men då och då försöker jag se på mitt, eller vårt, liv "utifrån". För att inte alldeles fastna i något slags mekaniskt arbete som till slut blir en grå gegga eller dimma. Där man inte känner så mycket, utan allt bara rullar på. Jag vill inte det. Jag föredrar att "se" på vårt liv som jag ser på en film. Ett drama. Vårt drama. Ibland får man anstränga sig för att få fram"filmfiltret". Ibland går det av sig själv. Som igårkväll.
Vi gick och lade oss vid 22.30-tiden. Aströtta, om man får uttrycka sig så pass dekadent. Vi hämtade var sin penna och ett stort korsord, på ett mittuppslag i ST. Vi hade var sin extra-kudde som stöd för tidningen. Till saken hör att min make har fått en stygg inflammation i sin vänstra axel. Det är den sidan som är bredvid min högra i sängen. Så utan att tänka mig för så kom jag åt den rackarns axeln några gånger, varvid ett illa stönande och skri utstöttes. Vi löste ett ord var femte minut ungefär. Lite trixigt korsord måste jag säga. Mina läsglasögon var inte mina bästa, så jag fick röra huvudet fram och tillbaka hela tiden. Som en duva. Maken klagade över att han nästan inte såg alls. Han frustade och stönade och hade sig. Och, utan att vara alltför avslöjande, så måste han gå upp och besöka toan. Och inte bara en gång. Och inte utan ljud, eftersom det gjorde ont vid varje rörelse.
När jag därtill lade mitt eget stånkande p g a värk och extrem trötthet, såg jag hela vår sovrums-situation som en fars. En riktigt rolig fars. Jag fick mig ett härligt, befriande skratt och lyckades även locka min man till dito. En härlig avslutning på en härlig kväll, som tidigare hade innehållit knytkalas som festavslutning på vår bokstudie-era.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar