Tänk vad underbart det är med vänner! De är som en varm plats i solen när det blåser kyligt. Och som en skön, skuggig plats under ett träd eller parasoll när det är för hett och gassigt. Eller som en kall, skön drink med små vattendroppar på glaset när törsten håller på att förgöra en. Och som ett varmt, skönt bad med olja och skum när man är frusen in på bara skelettet...
Jag har upplevt det under drygt ett dygn nu. Vänner som är en källa till glädje, tröst och balsam för själen i en kall och hård värld. En plats där man får vara ledsen, fåordig, mångordig, glad, stillasittande, stillaliggande, läsande, sprallig, ja helt enkelt så får man vara sig själv för en stund. Och även för en lång stund. De tycker om en som man är. Finns det något mer befriande? Tror inte det.
De är värda mer än koraller, mina vänner. Mer än guld och saffran (!). De ger av sig själv(a) och av det de har och mer därtill om det är nödvändigt. Och jag skulle vilja, som en vacker boks titel lyder, sjunga dem milda sånger...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar